Eva-Leena Skarin gestaltar en farmors berättelse och öde

I ”99 dagar” ses Eva-Leena Skarins förundransvärda bildvärld som en visuell bok, ett avsnitt om en farmor, men också om många andra kvinnor som led av depression och ångestsyndrom under 50-talet. Utanför de två, för utställningen, avsedda rummen är farmoderns egna hörna, så som hon kanske velat ha den. Här står en blommig fåtölj, utan armstöd. Ovan den, en målning av ett blomsterstilleben. Berättelsen börjar år 1957 med en vägghängd skulptur, en oval ram innehållandes farmor sittande på en stol på en från ramen utstickande golvyta. Klädd i kjol och blus sitter hon med ett djurhuvud och dinglar med sina halvmänskliga fötter. Det är här, efter farmoderns stroke, som hennes liv tar en annan vändning. Talet hänger inte med, magen krånglar och allt i vardagen går långsamt. Depression efter detta sjukdomstrauma kan vara en orsak till att hon tillsammans med sina systrar tar beslutet om att hon ska läggas in på Mariebergs mentalsjukhus i Kristinehamn.

Eva-Leena Skarin, farmor som rådjur framför Mariebergs sinnessjukhus med medicinlista under fötterna, utan titel.
©Eva-Leena Skarin/Bildupphovsrätt 2023.

Nästa bild i tidslinjen är en stor blyertsteckning av farmor stående utanför sin sista bostad, det som då kallades Mariebergs sinnessjukhus. Här bedrevs den, för tiden, nya behandlingarna mot psykoser och schizofreni. Farmor Anna har ett huvud av ett rådjur, med stora mörka ögon och med avsaknad av mänskliga känslouttryck. Ett grepp som följer genom Eva-Leena Skarins konstnärskap som ett sätt att berätta en personlig berättelse som också kan relateras till av andra, av egen erfarenhet och anhörigas. Under rådjurs-Annas fötter finns en lista över de preparat som hon blev ordinerad under sina sista 99 dagar. Ett av de preparaten var en antipsykotisk medicin, i Sverige benämnd som Hibernal. En medicin som revolutionerade mentalvården eftersom den effektivt hämmade symptom och därmed fick de intagna att vara lugnare. ”Och det blev tyst” är namnet på Skarins version av den stora medicinburk som är målad på glasskiva, monterad på vägg. För det var just de tidigare ångestskrin och jämmer som fyllde salar och celler som mildrades. Mentalvården blev tystare, och Anna upplevde istället trötthet, stelhet, kramper och rastlöshet. Några av biverkningarna dämpades med ytterligare läkemedel. ”Svårt att gå”, ”pratar sluddrigt”, ”yrsel” och ”rastlöshet” uppkommer enligt journalen. Medicineringen justeras upp och ner. Journalen vittnar om ”ledsen och rädd”, om ”stelhet” och ”hjärtsvikt”. Läkemedlet fungerade som en kemisk lobotomi. I fönsternischen ligger tre handdukar, varav två broderade av konstnären och en med emblem av farmor Anna. ”Att kvinnor med depression låstes in på mentalsjukhus är inte en myt”, står det på en av handdukarna, ”Marieberg kanske vore bra – så det blev att vi for”, på en annan.

Detaljer ur en glasmonter, almanackor från 1957–1958, journaler och en bild på Mariebergs sinnessjukhus.

I utställningen finns teckning, måleri och skulptur presenterad på olika material och konstellationer. Det hela är som att gå i en visuell berättelse i en kvinnas öde under 50-talet. Familjebilder med djurpersona i etsningar och fotografik samsas med objekt från farmor och farfar och blyerts utan och bakom glas. Farfars godisskål med lock, frimärken, en duk. Installationen känns autentisk och drabbande samtidigt som alla de djurutbytta huvudena förtäljer att det är fler än en historia som lyder på detta sätt. Ett läkarteam med balaklavor och vita rockar svävar med bestämt uttryck på en glasskiva, en skulptur med vita händer kramar om något kärt över bröstet, vilar på en utstickande platta. Med i utställningens objekt och bilder följer datum tagna ur journalens 99 dagar. Dagar märkta med en kvinnas tillstånd gestaltade visuellt. I en låg, svart monter, daterad 22.2 och 23.2 ligger en tecknad hare med uppspärrade ögon och lealös kropp under en glasskiva. Bredvid den en korpfågel med slutna ögon, i en fågels döda pose. Det är de två datumen före Annas bortgång den 23 februari, 1958. Tyst och stilla somnar hon in i vad som journalförs med lunginflammation, halvsidesförlamning, elakartad högt blodtryck och hjärtsjukdom. Allt följs av en tystnad som uppdagas i förbifarten. Skammen och stigmat blir utbytt mot ett Tack, för att du delar med dig.

Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren

Volym 2023-04-25

Länk till denna artikel

Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.