Ett myller av vardagsliv

”Nära och kära” är inget uttryck som faller skulptören Annika Rehn direkt på läppen och inte mig heller, vi tycker båda det har blivit ett alltför slappt och slitet uttryck för familjekänsla och närhet. Hennes utställning på konsthallen i Härnösand, som handlar mycket om familjeliv och olika sorters relationer, har istället fått titeln ”Jag – Du”. Kanske för att ge en känsla av tydlighet i en direkt kommunikation.

Man möts genast i entrén av ett myller av vardagsliv. På vita piedestaler står, sitter och ligger Annika Rehns skickligt utmejslade skulpturer av människor, en och en eller flera tillsammans. De skrattar, gråter, knyter argt näven och stampar med foten. Det handlar om livspusslet, att få familjelivet att funka med barn i trotsåldern, tjurande tonåringar, utmattade föräldrar, kramgoa gosedjur, varma leenden, skrattande tantkompisar i badmössor och baskrar. Alla sorters människor i flera olika vardags- och festsituationer finns med. Även en färgstark Hallelujakör med storbystade damer i blankröda laméklänningar har sin givna plats i utställningens entré där de ser ut att välkomna besökarna med en rivig gospel.

Annika Rehn, ”Sing Halleluja”, stengods.

På en konstrunda i Skåne för flera år sedan minns jag hur en fantastisk kvadratmeterhög vägg med ett femtiotal masker av Annika Rehn stack ut i mängden. Den var svår att slita blicken från med alla sina mänskliga drag och uttryck.
Likaså var känslan vid ett besök i domkyrkan i Lund. Ett konstverk av henne föreställande skyddshelgonet Sankt Laurentius, den första diakonen och humorns särskilda beskyddare, efterlämnade samma starka minne av uttrycksfullheten i ansikten och kroppar i rörelse. Att skratta, le eller skrika är inte särskilt vanliga uttryck i konsten. Det är svåra sinnesstämningar att försöka fånga och återge, därför är det så imponerande då en konstnär verkligen lyckats med det.

Något som skulle kunna underlätta umgänget i ett parförhållande är Annika Rehns fyndiga relationsbarometer med två huvuden som uppifrån vrids med var sitt handtag mot och från varandra. Med hjälp av den skulle man i god tid kunna avläsa varandras sinnesstämning för att undvika onödiga gräl och missförstånd. En bortvänd blick betyder enligt relationsbarometern ”jag har behov av lite eftertanke, var varsam med mig”, två huvuden, som tittar rakt fram innebär ”vi har ett gemensamt projekt på gång just nu och då ställer vi inte för höga krav på närhet” och två huvuden, vända mot varandra, signalerar till slut ”vi ger vår relation all uppmärksamhet”.

Även en flock surikater uppsträckta på ett podium förmedlar en skön gemenskap eller kanske att de är på sin vakt. De är ju sociala varelser, vana att leva fredligt tillsammans i stora kolonier och låta Kalaharis ökensol skina på sina blottade magar. I utsatta lägen och på en given signal försvinner de snabbt ner i sina hålor. Här i utställningen ser deras klotrunda, svarta och lite ängsliga ögon ut att följa besökaren vart hon än går. För flera av oss blir det en omedelbar förälskelse och igenkänning, i surikaterna men också i Annika Rehns varmt humoristiska, generösa och livsbejakande skulpturutställning.
Hela surikatflocken i stengods, alla tolv, fick snabbt var sin röd lapp på sig, vilket förstås betyder slutsålt!

Text: Karin Lundqvist
Foto: Jonas Lundqvist

Volym 2023-04-04

Länk till denna artikel

Karin Lundqvist, Härnösand, tidigare bibliotekskonsulent för Region Västernorrland, fil. kand. i engelska, nordiska språk, litteratur-och konsthistoria, har skrivit litteraturrecensioner och krönikor för dagspressen, facktidningen Biblioteksbladet, kulturtidskriften Provins och om konst för Volym.
Jonas Lundqvist, Härnösand, konstnär/keramiker, gick ut Konstfack 1973, tidigare lärare på ABFs konstskola och teckningslärarutbildningen i Umeå, hemslöjdskonsulent på Region Västernorrland, har fotat genom åren, främst för Provins och Volym.