En utställning som en blödande revolt i rosa skimmer
2024-08-01 16:19
Maria Lagerborg på Konstbyns galleri i Nordingrå
Varje gång jag besöker Jamtli i Östersund tar jag mig tid att sitta en stund i de svagt belysta rummen som huserar de mytomspunna Överhogdalsbonaderna. Dessa fem bonader, daterade till sent 1000-tal, har mirakulöst nog bevarats relativt oskadda genom århundradena. Min, och andras, fascination för dessa bonader beror inte bara på deras märkliga uthållighet, utan även på den berättelse de förmedlar genom sina rebusliknande motiv. Människor, sagodjur, kyrkor, hästar och skepp avlöser varandra i mustiga historier. Det råder inga tvivel om att de har något att berätta, men exakt vad är öppet för tolkning. Åsikterna skiljer sig åt, från kristnandet av Härjedalen till en kommande apokalyps, men det är svårt att inte läsa dem som en beskrivning av någon form av paradigmskifte.
När jag besöker Maria Lagerborgs utställning "Aj!" i Nordingrå Konstby kan jag inte låta bli att dra paralleller till de gamla bonaderna. Inte för att de påminner om varandra till teknik eller material, utan för att även dessa verk tycks angelägna om att läsas som en sammanhängande enhet, en rebus om ett pågående eller nära förestående skifte i vår samtid och värld. Och liksom bonaderna verkar de följa en närmast litterär dramaturgi.
Utställningen i det lilla galleriet i Konstbyn rymmer totalt 16 verk som i nästan kronologisk ordning verkar berätta om en polariserad tid där feminin energi alltmer absorberar och tränger undan gamla patriarkala strukturer. Den första bilden, "Nedfallet", är liksom flera andra verk blygsamt till formatet och gjort i mokuhanga, en japansk variant av träsnitt tryckt med akvarellfärg och tusch. Här möter vi molnet och regnbågen, två genomgående motiv i utställningen. Det stiliserade träsnittets symbolik är tydlig; det svarta molnets tunga, hårda regn bryts ned av regnbågens prisma, transformeras och fylls med ljus. Det naiva och grafiska uttrycket är både uppfriskande och hoppfullt. Denna känsla förstärks ytterligare i de följande verken; molnet, nu intensivt rosa, konfronterar, böjer, bänder och välter falliska symboler som mörka flaggstänger och stela trädstammar.
I verken "Sky 1" och "Sky 2" har träsnittstekniken kompletterats med marmorering av pappret, vilket förstärker de krafter som är i omlopp. Här börjar man ana varför Maria Lagerborg kallar sin utställning "Aj!", för detta paradigmskifte sker inte utan smärta. Den rosa färgen må vara skenbart mild, rent av oförarglig, men när den intensifieras och belyser sin omgivning blir den allsmäktig. Vem har inte fått hela sin tvätt rosafärgad av en enda felsorterad strumpa? En erfarenhet som minst sagt erkänner färgens expansiva och outtröttliga natur. Med samma närmast pandemiska envishet breder den rosa färgen här ut sig i bild efter bild.
Efter halva ”berättelsen”, när jag är framme vid bild 7, förändras motivbilden och regnbågarna gör sitt intåg; den första med det dystopiska namnet "Futurum förskingrat". Här börjar färgernas bågar att trassla in sig själva, smutsas ner och blöder slutligen ut på väggen. Ett smärtsamt bakslag kanske, men vilken förändring består inte av växelvis motgång och framgång? Redan i nästa verk antyds en försoning eller ett avslut på den tidigare kampen. Men lugnet ska visa sig vara bedrägligt.
Ändå bjuder de sorglöst återgivna regnbågarna på ytterligare en dos av hopp och glädje med titlar som "En regnbåge av färger vill jag vara". Just den titeln är en rad ur en låt av artisten Frida Selander som berört Lagerborg djupt. Faktum är att insikten av "herregud, man kan ju faktiskt vara en båge av färger", utlöste hela bildserien, berättar hon. Följaktligen antar regnbågen i bilderna en människoliknande gestalt som beskyddande böjer sig över sin egen spegelbild och små, små människor i en båt.
Jag vill så gärna tolka in ett lyckligt slut i denna nutida historiegestaltning, men Lagerborg erbjuder inget sådant. För det är nu hon "anar antropocen", i ett marmorerat träsnitt med samma namn. På ett podium intill ligger avverkade, fallna träd, slarvigt ditslängda som kroppar i en massgrav. Den tidigare så hoppfulla rosa färgen kämpar vidare, men nu allt mer urblekt och utan riktning. Istället intensifieras kampen och smärtan blir mer fysiskt påtaglig.
I ”Skapelsens krona 1”, som utgörs av ett så kallat phenakistoskop, en apparat med en målad rund skiva som skapar illusionen av rörelse när man snurrar den framför en spegel, syns bilden av en såg som sågar av, eller snarare amputerar, en gren. Sågen, liksom väggen under spegeln, dryper av "blod". Fortsättningen, "Skapelsen krona 2", erbjuder inte heller någon tröst. Molnet har visserligen återkommit, men nu helt tömt på färg och synligt enbart genom sin egen skugga. Och i den ligger en sågtandad, rosa "krona" och förblöder.
Allt verkar vara över och förlorat, men även det är bara en illusion. Det finns ännu ett rum och ett sista verk i form av en tredimensionell zoetrop, en konstruktion besläktad med phenakistoskopet, som skapar en illusion av rörliga bilder. Och där, bakom ett skynke, pågår kampen fortfarande. Svagt belyst och lika hemlighetsfullt som rummet med de gamla Överhogdalsbonaderna, berättas historien om och om igen genom zoetropens snurrande livshjul. I rummet, som doftar av trä och ljuder av vind och suckande skog, står en flicka med svajande hästsvans. Med bara sin egen råstyrka försöker hon, outtröttligt, välta omkull det stora trädet. Än är det inte över.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2024-08-01
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.