En utställning om världens beskaffenhet genom kollektiva processer
2024-06-13 13:09
Konsthall Väst på Fjället
Det är en yvig skara; 44 konstnärer som fått inbjudan att delta i utställningen av kuratorerna Maria Gordana Belič och Ida Boman från konstnärsgruppen Mareld i Umeå. Ny-exade, och konststudenter hänger med amatörer och eldsjälar från när och fjärran. Flera är internationellt verksamma. Utbildning och CV tycks inte spela en avgörande roll; kriteriet är viljan att delta i kollektiva processer och gemenskap, samt att samla viktiga teman från olika håll i världen. I en ambitiös programförklaring citeras filosofen Édouard Glissant:
”De skönheter eller obestämdheter som uppenbaras i poetikerna, möts på de platser där skillnaderna samlas, går isär, likställs, där alltid lika oväntade resultanter uppstår.”
Här finns ett flöde av idéer och positioner, vilka ges röst och gestalt från olika marginaler i tid och rum. Utställningen bär på en känsla av 1970-tal, då resurserna var knappa, då konsten verkade från ett underläge, vilket stärkte den kollektiva andan. Gemenskap innebär också rätten att vara opak, att behålla sin särart och sina hemligheter med full respekt från kollektivet. En annan viktig del av konceptet är samarbete med länets konstinstitutioner.
Programbladets framsida är försett med ett foto av Mattias Cantzler. Motivet är en man med ryggen mot betraktaren framför en urinoar. Höger arm i vinkel implicerar att mannen uträttar sitt ärende. Fotots titel: ”Kvinna sökes”. I ett av källarens rum visar Mattias en videoinstallation, ”SCUM 2024”, en minimalistisk stopmotion-animation. Verket är en uppgörelse med mansrollen via en kommentar till Valerie Solanas ”SCUM – manifest – Society for Cutting Up Men” – ett radikalfeministiskt manifest utgivet 1967. Strax efter att verket färdigskrivits försökte Solanas mörda konstnären Andy Warhol. Motivet i Mattias Cantzler verk är en banan (Andy Warhols signum) och två ruttna mandariner. Plötsligt dyker en kniv upp i bild – chop-chop-chop – bananen i skivor. Ljudet ekar mellan kakelväggarna. Hela kompotten ruttnar framför våra ögon.
Mads Christoffersen och Clara Diab är en konstnärsduo som undersökt rumsligheters förmåga att väva nya och oväntade berättelser genom skulptur, modellbygge, ljudverk och performance med titel ”The Danger of a Simple Story”. Som boende i en äldre fastighet på Lasarettsbacken i Umeå, har duon haft tillgång till källaren med lämningar från flera decennier, vilket triggat kreativiteten till oanade höjder. I en video guidas vi genom de belamrade utrymmena och får ta del av husets och föremålens reminiscenser i minnen och drömmar, i kvarlevor och spår.
Henrik Jonsson visar tre vägghängda skulpturer, ”Herkules stordåd”, som i förstone kan ses som hybrider – motorblock möter klassisk skulptur. Det är Henriks världar som möts. Den gamla världen med diverse åldrade motorer som konstnären räddade vid försäljning av gården och så den nya världen som han erövrat via konststudier. Motorerna är avgjutningar, omsorgsfullt gjorda, två av dem bär namnet ”ELIN”. Avbildningen av de klassiska Herkules-skulpturerna, gestaltar en omnipotent man som vinner ära och berömmelse genom att härska och döda.
Från marginalen, mot centrum pågår en rörelse av samiska konstnärer. Johan Sandberg McGuinne visar en liten installation. Ur en kaffepåse av sydsamisk modell, väller små lappar med sydsamiska namn på orter i Saepmie vilka ”den koloniala blicken valt att definiera som primärt svenska”. Besökaren inbjuds att vara en del av en motståndshandling; att stoppa en av lapparna i fickan och bli en användare för att ”utmana det svenska majoritetssamhällets monospråklighet”.
Med estetik hämtad från ett 70-tal kommer ett dagsaktuellt politiskt inlägg inför DCA-avtalet. Affischen av Albin Limnell gestaltar en symbolisk ockupation med titel ”STOPP, inga amerikanska USA baser på svensk mark”.
Michaela Fryklund deltar med två skulpturala verk i volymer tillverkade av takspån. Ett av verken, placerat utomhus med titel ”Ibland är det en frihet, att materialet tagit slut”, består av former som avviker från förväntad geometri, som söker fritt och lekfullt, som insisterar och accepterar; är sig själva nog.
På skolans östra gavel, återfinns ”Winter Kept Us Warm I – VII”, teckningar och tryck i gråskala på tidningssidor. Jag kan urskilja Frankfurter Allgemeines frakturstil. Konstnären Kirsten Pieroth har för avsikt att låta väder och vind interagera med verket, med upplösning och utplåning som dystopiskt slutresultat.
Ontologin, läran om det varande, hur världen och tingen är beskaffade, gestaltas i mångfald i utställningen ”Reverbing Ontologies – on margins”. Att ge utrymme för det marginaliserade förutsätter eliminering av nuvarande maktcentrum. Begreppet toxisk maskulinitet uttrycker destruktiva beteenden som övergrepp och exploatering, vilka utgör hot mot vår framtid, med krig, klimatnödläge och massutrotning som följd. Här finns ett ställningstagande; Mattias Cantzlers video – en akt av kastration – där han rakt av skriver under SCUM-manifestet. Och Henrik Jonsson, som med sina Herkules – män på sina fantastiska maskiner – skapar en parafras på stordåd som inte längre vinner omgivningens beundran och bifall.
Text och foto: Gunilla Samberg
Volym 2024-06-13
Gunilla Samberg, Umeå, har en fil. kand. i naturvetenskapliga ämnen 1972 med påbörjad forskarutbildning i biokemi. Konstvetenskap, A, B samt estetik A, B och C-nivå, 2010 vid Umeå Universitet/Konsthögskolan i Umeå. Arbetar konceptuellt, ofta textbaserat, med utställningar, performance och offentlig gestaltning. Nu pågående uppdrag för Uppsala kommun, det nya stadshuset. Bok, Convoy och andra räddningar 2015 på eget förlag (ISBN 978-91-639-3042-3).
Se vidare på Gunilla Sambergs webbsida.