En utställning om styrkan hos en handspunnen tråd
2024-07-05 09:50
Viktoria Melinder på Konstbyns galleri
Tid passerar. Historier glöms bort, färger bleknar, fotografier faller ur sina album. När berättelserna inte återaktiveras, förlorar de sin betydelse och sammanhanget suddas ut. Tiden går inte längre att utläsa; kvar finns lösryckta ögonblick.
För Viktoria Melinder har tiden blivit ett arbetsmaterial. I Konstbyns galleri i Nordingrå har tiden vävts in i konsten. Ärvda trådar flätas samman, om och om igen, framför och bakom, och skapar en förening av då och nu.
De textila verken omfamnar rummen. Den handvävda ryan ”Arvet” syns redan från dörren, anpassad efter väggens längd. Som en överkokande kastrull flödar en massa av ljusa garntrådar, ner mot trägolvet.
Utställningen fortsätter att känna in den speciella arkitekturen. De textila verken bildar en enhetlig komposition som sträcker sig från tak till golv och vidare in i nästa rum. Bonader hänger fritt, viker sig över hörn och rullar ut på golvet. På en upphöjd plattform ligger vävda, stötdämpande skulpturala verk som hänvisar till det vi inte ser, det som är menat att skyddas.
”Driva Tid” är en utställning om tålamod, tid och omsorg. Om att röra sig framåt, men i cirklar. Materialet kommer från kartonger med garn som Viktoria Melinder ärvt – fyllda med andras övergivna drömmar. I allt trassel som finns i de tunga kartongerna hittar hon ibland en handspunnen tråd som ger styrka. Tråden får symbolisera tyngden och lättheten som finns i allt vi får ärva.
Konstnären Louise Bourgeois skrev omkring 1963: “It gives me great pleasure to hold on to my clothes, my dresses, my stockings … it’s my past and as rotten as it was I would like to take it and hold it tight in my arms.” Textilier och minne återkommer i Bourgeois konst. Hennes 25-sidiga tygbok “Ode à la Bièvre” från 2002 är en visuell dikt till floden som flöt genom barndomshemmet i utkanten av Paris, där hennes mor även hade sin textila ateljé. Floden symboliserar både lyckliga och svåra minnen – faderns otrohetsaffärer, moderns sjukdom och Bourgeois eget självmordsförsök efter moderns död. Tygboken är en kärleksförklaring till detta föränderliga vattendrag, skapad av tyger från hennes gamla klänningar och bröllopsnäsdukar. Precis som Melinders verk handlar boken om tid, genomsyrad av svett och minne, intimitet, skörhet, kvinnlighet och familjeband.
En gåva fylld av värme och ansvar kan ibland bli en belastning – något otympligt och tungt som samlar damm och tar plats, skapar ett tryck över bröstet. Det blir därför intressant när Viktoria Melinder använder sina ärvda material och av dessa väver restprodukten. Verken ”Skydd I–IV” kan tolkas som emballaget, det som vanligtvis skulle läggas runt det som anses värt att spara. Kanske är det i detta fall minnet och tiden som ryms mellan tygvecken.
Att väva involverar matematik och precision. Det hårda och beräkneliga resulterar i det mjuka och omvårdande. Det lösa, det hårt packade; det strikta och det oprecisa. Ett försiktigt motstånd kan visa sig i en kant som inte är helt rak, en tråd som är längre än regeln, en tillsynes exakt täthet som avviker. Närvaro, känslighet och respekt. Motstånd. Att först följa, för att sedan bryta, men utan att helt överträda – Viktoria Melinder stannar på den inkännande sidan, där respekten för traditionen fortfarande är djupt rotad.
”Driva Tid” är en utställning för ögat, tanken, gärna beröringen. Jag vill i alla fall fingra på de löst hängande trådarna i ”Arvet”, lyfta på lagren hos de små experimentvävarna i det inre rummet, känna tyngden och lättheten, spänningen och slappheten i den marinblå, fritt hängande väven ”Fallet”. Försiktigt trä in ett lillfinger i håligheterna för att riktigt se variationerna hos en linje där dubbelväven ibland lösgörs, ibland vävs samman. Rummens stramhet suger tag. Men även där kontrollen är som mest påtaglig, är allt levande. Ett nät av trådar, fibrer, varp och inslag sammanflätat. Det är tiden som passerat, all omsorg nedlagd av ansiktslösa händer, bevarad. Historierna bleknar, men arbetet består. I vävarna finns spåren kvar, kärleksfullt konserverade, även om vi inte längre kan härleda ursprunget.
Utställningen ”Driva Tid” berättar om arv och traditioner. Vi vet vem som tog emot arvet, men vem var det som gav? Det finns ett nu, ett tydligt då, och med produktiva konstnärer kommer det alltid att finnas ett efter – något att ärva.
Text och foto: Ida Rödén
Volym 2024-07-04
Ida Rödén, född 1981 i Härnösand. Yrkesverksam konstnär, skribent och redaktör för Volym. Master i konstvetenskap, Stockholms universitet 2008. Bachelor in Fine Arts, Umeå Konsthögskola 2009. Master in Fine Arts, California College of the Arts, San Francisco 2011. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon publicerat essäer och reportage i Omkonst, Tidningen Kulturen, Akvarellen, Aiolos och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.