En utställning om kropp, dödlighet och blickar

På Galleri Verkligheten i Umeå har de löst coronaproblematiken genom att varje sällskap bokar en visningstimme åt gången. Det gör upplevelsen av Magnus Wallins två verk alldeles särskilt intim. I de februarikyliga utställningsrummen accentueras just denna plats och just detta tillfälle. Den fem minuter korta ”Elements” (2011) och den åtta minuter korta ”Unnamed” (2017) får ta tid, ta den tid de behöver. Under den timme jag och mitt sällskap befinner oss i lokalen sitter och står vi om vartannat, går omkring i rummen, låter intrycken och tiden sjunka in.

Wallin, som genom åren gjort flertalet videoverk, animationer, installationer och målningar, arbetar ofta med det kroppsliga: skelett, ben, tänder, fejkblod, ögon och blickar. Genom hans verk ställs frågor som: Vad är det som blir kvar efter oss? Vilket språk talar våra rester? Vad är en kropp? Vad är egentligen en människa? Samma frågor ställs i dessa verk. Den animerade ”Elements” som visas på bottenvåningen är vid första anblick tämligen banal, med mängder av skelettdelar som svävar omkring i en rymdlik intighet. Inledningsvis tycks det ske en form av födelse, sedan bildar benranglen olika cirkulära mönster tills två skelett närmar sig varandra i ett utslag av ömhet, för att sedan fortsätta som ett kretslopp. En cirkelgång av ben, kranium och kött som fortsätter och fortsätter, pågår och pågår. Vilket också framhävs genom att verket – naturligtvis – visas i en loop. Loopen som är en välanvänd praxis inom konstfilmen, en praxis som bör problematiseras och ifrågasättas oftare: används den inte väl slentrianmässigt? Också ljudarbetet i ”Elements” är, om än välkomponerat, åt det redan hörda hållet. Kliniskt, torrt och envetet pågår det, ljudet av benrest mot benrest, som snart blir till samstämmig tivolimusik. Men efter några loopar så händer något, som det ibland gör: Det är inte i rymden benranglen och därmed människan befinner sig. Vi är för outplånlig tid fästa på jordklotet, och det är således också där Wallins rangel rör sig. Runt och runt, loopade i evighet. Här blir den gestaltade mänskliga tillvaron obevekligt hypnotisk, och min blick binds fast mot skärmen. Människans leverne pågår i en sorglig virvel utan slut.

En trappa upp visas bildspelet ”Unnamed”, ur en serie av verk med samma namn. Detta tar avstamp från en lärobok i kirurgi från 1922, med fotografier av personer som förevisas i sin nakna lekamen, stämplade med ”avvikande kroppar”. Man tänker sig dem som institutionaliserade, namnlösa och avhumaniserade individer, som genom Wallins verk uppväcks i ett klarare ljus. Genomförandet är säreget: överkropparna har klippts ut till avlånga sjok, bilderna är exponerade över varandra för att skapa rörelse och ögonen är framlyfta genom en inverterad anonymiseringsprocess. Blickarna som dessa människor ger betraktaren är påfallande klara och osentimentala, stint fokuserade in i kamerans mörker. Då: nakna och fråntagna sin mänskliga värdighet. Nu: självsäkra och självklara skapar de sin egen plats, här i vårt årtusende. Det är en helt annan ansats, ton och ärende i ”Unnamed”. Det är ett annat allvar, inget ljud som står i vägen för mötet med bilderna och så dessa döda mänskospillror som åter fötts till liv – med blickar som går in i min kropp. 1922 sågs dessa individer som passiva objekt, genom en fascistisk syn på människan blev de förpassade till enbart materia. Genom Wallins verk har de nått ett transcendent tillstånd. 

Magnus Wallin, dokumentation av bildspelet ”Unnamed”. 
©Magnus Wallin/Bildupphovsrätt 2021. 

Klangen som ”Unnamed” frammanar är långsam, stilla, och sträcks ut långt utanför Verklighetens rum. Samtidigt som den mänskliga benägenheten att förtrycka andra genom makt och förnedring känns skrämmande nära. Vilka var personerna på dessa bilder, vilka liv levde de? Hur blev de behandlade, hur såg omgivningen på dem? Magnus Wallin skapar genom fotografiernas rörlighet och blickarnas framlyfta närvaro en översinnlig bro från 1922 till oss hundra år in i framtiden. Och bildas inte en förtröstan med denna bro, ett hopp om att äntligen kunna se varandra?

Text: Andreas Holmström
Foto: Maral Mavizi

Volym 2021-03-06

Länk till denna artikel

 

Andreas Holmström, Umeå, är kulturskribent och redaktör med fokus på film och litteratur. Skriver för den finlandssvenska kulturtidskriften Ny tid och har skrivit om konst och film för bland andra Magasinet Walden, POV och Hjärnstorm. Redaktör på Trolltrumma förlag, som 2019 utkom med monografin Apropå Eric M – En antologi om Eric M Nilssons filmer. Även lärare i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet.