Skulptur i metall som liknar en uppblåsbar leksak i plast. Den har sprayats i klara färger och fått en blå ”tag”.

En utställning om de urbana tomrummens existens

2021-08-12 12:28

Emille de Blanche på Härnösands konsthall

Endast nio verk visas i de två rummen på övre våningen i Härnösands konsthall, överraskande tomt, men det är bland annat just det som Emille de Blanche vill lyfta fram. Tomrummen, mellanrummen, de platser som hamnar mellan byggnationer i en urban miljö, känslomässigt avprogrammerade och lämnade med det enda syftet att de ska passeras. Med hjälp av verken, som bär på fragmentariska budskap från dessa miljöer, lotsas jag genom tänkta ödsliga passager i utställningen.

Verket ”Pile” består av två silverfärgade kuddar och ger en känsla av något lyxigt. Storleken och att de placerats ovanpå varandra gör att tanken går till en myshörna. Kudden, en symbol för något mjukt, vila och även lek. Här finns inget sådant, kuddarna av metall är stenhårt iskalla med vassa hörn och kanter. 

Skulpturen, föreställande två silverfärgade kuddar, ligger ovanpå varandra direkt på golvet.
Emille de Blanche, "Pile", stål. 


Några av verken, också gjorda i metall, liknar uppblåsbara badleksaker i plast, som till exempel verket ”Curve”. Ett minnesfragment där någon i förbigående lämnat sin signatur, sin ”tag”, ett spår för att visa sin närvaro och samtidigt ett försök att sätta färg på en för övrigt så ogästvänlig miljö.

I andra änden av rummet finns en skrovlig bit vägg av bly och stål hängd på en ställning. Ett stycke av dessa fasadytor i mörk betong eller stenytor som blottlagts under sprängning av berg för att ge plats till byggnader i staden. Ytor, råa, gråkalla och livlösa som ingen orkar ägna en tanke åt, eller kanske aktivt försöker undvika att se. Tomheten blir påtaglig, snuddar vid meningslösheten. Vad är betydelsefullt för oss människor, vart tar oss passagerna, egentligen?

I det andra rummet finns det enda verk som drar till sig blicken vad gäller färg, ”Crease”, gjord i aluminium. Ett nästan självlysande papper. En neonorange, skrynklad, hopknycklad konsumtionslockelse som skriker ut sitt budskap utan text, den behövs inte. Färgen sänder ut sin bekanta signal.

En bit bort i samma rum står verket ”Arc”. Den uppblåsta mjuka u-formationen ser ut att tappa luft och börja luta mot sig själv med en skavd nött yta, märkt av människor som passerat uttråkade och uttröttade, i försök att ändra, flytta, eller ta bort något inte önskvärt. Människor som ännu hoppas på en passage till en mänskligare tillvaro. Men den hårda stålkonstruktionen står orubbligt stabilt.

De mer än dubbelbottnade budskapen är det intressanta. Hur mycket jag än vill klämma på de till synes mjuka, uppblåsta leksakerna eller kasta mig i kuddhögen, känner jag samtidigt rent fysiskt hur ont det skulle göra om jag verkligen gjorde det här. Tankarna vänds upp och ner för att sedan börja spreta åt alla möjliga håll. Det blir den stora behållningen.


Text och foto: Ann-Kristin Källström


Volym 2021-08-12

Länk till artikel

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida

 


Tillbaka till toppen