En utställning om ångest, genom självdistans och humor
2024-01-31 10:58
Rebecka Bebben Andersson och Mats Wikström på Havremagasinet
”Korsfäst på kudde” är namnet på en utställning med konstnärerna Rebecka Bebben Andersson och Mats Wikström. Utställningen på Havremagasinets bottenvåning är en sammansättning av både äldre och mer nyproducerade verk och rör sig kring temat ångest och det psykiska måendet. Det kan låta mörkt och tungt – och är det delvis. Men den humor och självdistans som båda har gemensamt väger upp. Besökaren får inblick i hur ångest kan te sig utan att det känns ledsamt.
Rebecka Bebben Andersson som är verksam i Öland/Stockholm, var ateljéstipendiat i Luleå 2015. Där samarbetade hon med Mats Wikström, på Konstnärernas Kollektivverkstad, med att göra metallgjutningar. I konsten har kollegorna känt sig närbesläktade och tanken på en gemensam utställning har funnits länge. Nu har den äntligen blivit av.
Rebecka Bebben Andersson gör ingen hemlighet av att hon då och då är inlagd på psyket. Ett exempel är videoverket ”Paradise Hotel” som visar vad hon ser omkring sig vid en sjukhusvistelse vid Sankt Görans i Stockholm. Till de mer humoristiska verken hör sjukhusfilten där hon broderat ”Rebecka Bebben Andersson AB” på en landstingsfilt, istället för det klassiska ”Tillhör Landstinget”.
Rebecka Bebben Andersson, har i sin konst tagit upp frågor om våld mot kvinnor och kvinnors begränsade rörelsefrihet i städer, av rädsla för våldtäkt. Det orättvisa i att kvinnor ständigt måste beräkna vilka gator som är säkra att gå ensam på när det är mörkt. Videoloopen ”Nolli Sthlm” från 2012, beskriver hur staden krymper. Brutal i sin rättframhet är skulpturen ”Kuk” utförd i gjuten aluminium och försedd med knivskaft.
Ett verk som verkligen griper tag är ”Jag har känt på friheten”, ett textverk utformat som ett slags tankekarta med korta stycken. Det som beskrivs är våld, könsmaktsordning, ångest, rädsla, skräck – tankar som ibland löper amok men lika ofta känns högst relevanta. Gränserna mellan psykisk hälsa och ohälsa suddas ut.
Mot bortre kortsidan av rummet ses en imponerande samling träd och buskar som har formen av gamla tiders scenografier. Andersson har i intervjuer beskrivit att hon har adhd-diagnos och den tidskrävande arbetsprocessen hjälper henne att hålla nere tempot – på nära håll ser man att det inte är målningar, det är collage av målade remsor uppklistrade på träskivor. Verket, som ingick i ”Jag har känt på friheten” från 2014, är nu en del av den gemensamma installationen "Scenografi för ett konstruerat friluftsliv".
När det gäller Mats Wikströms tidigare utställningar har det ofta innehållit massvis med trä i alla dess former. Täljda figuriner, slevar, pinnar, rötter, omgjorda loppisfynd såsom tändstickstavlor eller arméuniform där medaljerna består av små hängande träpinnar. Signifikativt för hans konst är en ömsint blinkning till folkkonst, den ofta naivistiska skaparlustan, det som inte är så perfekt.
Mats, verksam i Råneå/Luleå, initiativtagare till bland annat Råneåbiennalen, har ett livslångt intresse för folkkonst och har genom åren samlat och varit curator för fina utställningar. Han säger i en intervju, med anledning av utställningstemat Ångest, att han ser konsten, vid sidan av psykoterapi och andligt sökande, som ett sätt att förstå sig själv och bli fri som människa. Religiösa symboler dyker ibland upp i hans verk och inte sällan har han lagt in sig själv som ”klippdocka” i olika situationer.
”Korsfäst på kudde” är den humoristiska titeln på en brons, i mindre format, av en naken, liggande man. Kanske en sinnebild för mannens sårbarhet? Samma gåtfulla och humoristiska uttryck har den täljda träskulpturen ”Naken etnisk svensk ljushållare”.
Ett nytt verk som kommenterar tidens strömningar är ”18 etniska svenskar”. Täljda huvuden av blonda blåögda män i långa rader för givetvis tankarna till Adolf Hitlers idéer om ”den ariska rasen”.
Självutlämnande på ett komiskt sätt är Wikströms videoverk som är en autentisk filmupptagning från 1984. I den ses Mats som ung, osäker man hålla i en redovisning av oklart slag. Han var då anställd på Landstingets centralförvaltning.
Tongivande i utställningen är trä och träd. I mitten av rummet finns ett träskjul byggt av gamla bräder. Där inne ses de ovan nämnda videoverken spelas i loop. Skjulet känns som en onödigt stor koloss i rummet då Andersson/Wikströms installation ”Scenografi för ett konstruerat friluftsliv” delvis skyms. Nu syns på avstånd enbart delar av Anderssons ”scendekor” av frodiga träd som mixats ihop med Wikströms torra avhuggna träd hämtade från en avverkningsplats. En film av ett kalhygge och några campingstolar står uppställda bakom träskjulet. Alltsammans tecknar en dyster bild av ett framtida friluftsliv.
Den här delen av utställningen kommer inte till sin rätt. Den dagen jag var där kändes det som om någon glömt tända belysningen. Det måste förvisso vara mörker för att projicera film, men dunklet i den här delen av lokalen kändes ändå övervägande trist. Vid Anderssons verk ”123-123-123-123”, ett sidenmåleri där tyget ska fladdra oroligt, där var fläkten inte på, så tyget hängde rakt ner. Har Havremagasinet nu återgått till att ta entréavgift då ska grejerna funka som de ska.
I övrigt finns mycket intressant att se, mycket mer än vad som får plats att skriva om här. Mina invändningar gäller främst hur det presenterades.
Text och foto: Susanne Holmberg
Volym 2024-01-31
Susanne Holmberg, frilansjournalist och kulturrecensent med uppdrag åt bland andra Lira Musikmagasin och Norrländska Socialdemokraten. Hon är både journalistutbildad och konstutbildad och har i många år varit yrkesverksam konstnär med stenskulptur som sitt specialområde. Som konstnär har hon varit konsult, konstnärlig ledare samt deltagit och medarbetat i flertalet internationella symposier och biennaler. Sitt eget konstnärskap har hon för närvarande vilande till förmån för jobb inom media.