En utställning med quiltade tankar om system och förväntningar

Anna Nordströms textila konst är lapptäcken av tankar, lager på lager som quiltats, broderats, screentryckts och tecknats med sängkläder som material. I motivvärlden samsas etrusker och grekiska schamaner med Babyliss-loggor och Visa-kort. I en färgskala som spänner mellan neon till växtfärgat avhandlas medicinalhistoria, civilisation, mytologi, status, yta, förväntningar, kommersialism, professionalism och branding, massproduktion och mycket mer.

Författaren till den här recensionen vill börja med att be om ursäkt för att det dröjt så länge innan jag skrivit den. Jag blev tillfrågad att ta uppdraget när utställningen redan pågått flera dagar, vilket är del av förklaringen men inte hela. Saldot på både affärskontot och privatkontot började bli oroande lågt och i grevens tid hade jag fått uppdrag att arbeta som konstkonsult / tavelupphängare / konsttransportör / vaktmästare i kommunens tjänst – samma vecka jag fick frågan. Jag har dessutom min deltidsanställning på den kommunala kulturskolan att sköta. Jag ville verkligen inte tacka nej eftersom ämnet “Kan konstnär vara ett yrke?” är något jag brinner för, men situationen var, som sagt, inte ideal.  Regionens konstkonsulent, som också är en av mina uppdragsgivare, var förstående och sa: “det behöver inte ske den här veckan”. Men veckan därpå var situationen fortfarande inte mycket bättre; eftersom jag hade deadlines till inte mindre tre samlingsutställningar och en jurybedömd salong lyckades jag inte koncentrera mig på att skriva. Nu handlar inte det här om mig, men jag tror att jag lyckats sammanfatta utställningens tema och vardagen för en ganska typisk konstnär – en som är överväldigad av intryck som måste få uttryck, men som knappt hittar tid till att göra det. Skapandet får då ske varsomhelst och närsomhelst med allt och inget som inspiration.

Nordström skapar ofta hemma, inte sällan liggande i sängen. Hennes “riktiga” jobb, om hon har något, är som lärarvikarie, vilket vi får veta genom en text skriven direkt på galleriväggarna med markerpenna. Jag föreställer mig att tiden för att skapa en dekal inte fanns, ”quiltarna quiltar inte sig själva”, som hon skriver. Med sin uppriktiga och direkta stil, där orden är överstrukna när något blivit fel, träffar verket mig fysiskt. Den samhörighet jag känner är omisskännlig.

Dekaler är trots allt bara yta. När blir en konstnär legitim i andras ögon? Är det när hen stripat sin bil, lärt sig göra snygga pdf:er och skaffat sig titeln “konsult”? Eller är det först när hen kan ägna sig helt åt skapandet, och konsten säljer sig själv? Det är så mycket i en konstnärs arbete som inte lever upp till den allmänna föreställningen om konstnärskapet. En måste till exempel göra bokföring, dokumentera sin process på sociala medier, skapa en snygg portfolio och en hemsida. Och sedan känna skuld och skam för att en inte uppdaterat sagda snygga portfolio, sociala media-konton och hemsida. Konstnären måste vara professionell, produktiv, ha en polerad front, producera säljande och intressanta bilder, men samtidigt absolut inte vara kommersiell!

Är konstnär ett yrke, en hobby, ett kall eller bara ett uttryck för brist på impulskontroll, där du negligerar allt annat för att få skapa det DU vill? Ett intresse för självupptagenheten skönjs i verket “Narkissos flickvän”, en serie screentryckta verk på påslakansväv som sytts till skeva quiltar.

I “Problematic Heirlooms” (problematiska släktklenoder), med inslag av vild maskinsömnad, får jag först intrycket av en textil skiss över farliga ärvda ting. Men flaskor märkta ”Μελαγχολία” (melankoli/svart galla) och ”Bile jaune” (koleriker/gul galla) har koppling till humoralpatologi (temperamentsläran) och i kombination med ett snäckformat askfat förstår jag att det handlar om arv och miljö, inte fysiska arvegods. Snäckskal, mytologi och medicinalhistoria är återkommande teman i utställningen, som “Father of Pearls” ett stort, glittrig quiltat snäckskal av samma art som den Venus föddes ur i Botticellis renässansmålning.

En paradoxal känsla infinner sig när verken både känns som de tillverkats i hast, samtidigt som de verkar ha tagit oändligt lång tid slutföra. Det oprecisa är del av uttrycket, inte nödvändigtvis en brist på teknik. Skyndsamheten är snarare ett sätt att bevara “stream of consciousness”. Att stanna upp och planera vore ödesdigert för den som vill gå direkt från det undermedvetna till bild utan att först passera den analytiska hjärnan. Men dessa verk är inte minimalistiska – de är översållade av stygn, färg, paljetter, pärlor, snäckor och applikationer, och alla dessa element skapar ytor och strukturer som är svårfångade med kameran men som trollbinder i verkliga livet.

Je suis Anna Nordström. Den här utställningen är till alla oss som gjort krångliga livsval för att kunna fortsätta hålla på, aldrig anpassat oss efter systemet, aldrig velat ha den där heltidstjänsten som skulle göra oss ekonomiskt trygga, aldrig skapat saker som är kommersiellt gångbara inom ett rimligt antal timmar. Till oss vars hjärnor kokar över av tankar och intryck som desperat vill hitta ett sätt att leta sig ut. Kanske blir det inte alltid prydligt och färgkoordinerat – verkligheten är sällan det – men det är en befriande och uppkäftig uppgörelse med samhällets förväntningar på den produktiva och välanpassade medborgaren. 

Text och foto: Jenny Persson
Konstnär, fotograf, konstkonsult, recensent, hantverkare, vaktmästare, tavelhängare, kulturskolelärare, egenföretagare, konstpedagog etc.

Volym 2025-03-10

Länk till denna artikel