En utställning med förvarningar om död och förstörelse

Fyra flaggor möter mig utanför Härnösands konsthall. Stannar upp och väntar på att vinden ska räta ut dem men får nöja mig med att flaggan längst till höger visar upp en solförmörkelse.

Alexandra Hedbergs utställning är något som känns som rum för en teaterföreställning där scenen är riggad och då jag kliver in startar skådespelet. Oundvikligt blir jag en del av det som händer.
Så här en timme innan stängning finns inga andra besökare i utställningen, vilket förstärker intrycken. Verken, screentryck och måleri på tyg, målarduk, papper samt objekt, bildar något av ett ödesmättat imponerande scenario i två delar.

I den första delen är ännu kaos. Här råder inget tvivel om att slutet för mänsklighetens tillvaro på jorden är nära. Konstnären ger en tydlig ingång till utställningen med verket "The 4th Rider", som syftar till berättelsen ur Bibelns uppenbarelsebok med apokalypsens fyra ryttare. De är dramatiska och symboliska varningar om död och förstörelse som kommer att inträffa i slutet av världens dagar. De fyra ryttarna representerar erövring, krigets våld, hungersnöd och utbredd död. I verket råder en mörkblå sen skymning, i solens sista strålar flyger en ensam kvarvarande fågel i försök att parera mellan nedrasande svarta stenblock när världen rämnar. 

I verket som också har samma titel som utställningen, ”Paradise No More”, är bakgrunden gråtonad, där svaga konturer av allt som rasat ännu syns, färgen har försvunnit. I förgrunden däremot råder fortfarande stor dramatik i röda nyanser. En skymt av en arm som sträcker sig upp ur infernot, det går också ana människor som redan förlorat livet. Verket fortsätter, på golvet liknar det bråddjupt nattsvart vatten där ett ansikte med skräckblandad förvåning framträder ur den grå sörja som lagt sig på ytan och vita slöjliknande konturer av en människa i upplösning kan urskiljas. Kanske är det också en vitaktig is som börjat lägga sig på vattnet, där människor och växtlighet frusit fast för evigt. Maskar och skalbaggar samlas, nedbrytningen påbörjas.

Fragment av det som varit, kaotiskt men vackert, en grym påminnelse om vad som nu går förlorat. Torka och översvämningar, och inte någonstans finns där en plats för människan att ta vägen eller gömma sig. Då, mitt i allt detta, denna sista stund på jorden, och som uttrycks i verken ”No tomorrow” och ”Nowhere to Run Nowhere to Hide”; när inget annat återstår än döden älskar vi.

Alexandra Hedberg, "Nightfall", installation, screentryck på papper, på ställning, golvverk, svart tyg och "Solar Eclipse", screentryck på tyg, solstol med tryck, något beskuret. ©Alexandra Hedberg/Bildupphovsrätt 2023.

I den andra delen av utställningen blickar jag tillbaka till det rum jag nyss lämnat och ser att över det hela svävar ”Blodmånen” med sitt illavarslande sken. Dock är kaoset på ett sätt över, i den här delen har konstnären mer gestaltat efterdyningarna som leder mot slutet efter att sista eldstormarna sopat undan eventuella rester av liv.

Längst in i det här rummet är verket ”Nightfall” placerat och liknar en liten scen med en solstol bredvid, ”Solar Eclips", som för att säga att vi kan slå oss ner nu och beskåda den slutgiltiga undergången. I en dunkel evig skymning återkommer den svarta fågeln, nu flyger den inte, den faller död ner. På golvet övergår verket till ett mörkt blått vatten, djupt där under går det skönja spillror av världen. Över stolen hänger ett tyg med den Solar Eclips som också finns på den flagga som vinden sträckte ut när jag kom. Och igen, den svarta fågeln, vilken nu framträder i den svarta ytan. Ser också på solstolens tyg att maskarna kommit även hit, och slås av Alexandra Hedbergs subtila budskap. Vi har suttit länge och bara sett på hur detta har fått ske, så länge att likmaskarna börjar ta oss.

Det skulle kunna ses som det avslutande verket, ”Curtain”, oåterkalleligt, slut, ridån går ner. Över förkolnade rester flyter något rött ut och täcker delar av ytan, en fluga har dykt upp. Den svarta ridån, täckt av mängder av maskar som ser ut att skimra i silver, är halvvägs ner, föreställningen är nästan över. Men bara nästan. Och flugan finns där.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2023-04-07

Länk till denna artikel

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida