En konstnärlig hallucination om kropp, begär och längtan
2025-04-22 14:59
Sophi Vejrich på Örnsköldsviks konsthall
Att kliva in i Sophi Vejrichs utställning ”The Strange Fruit Hallucination” är som att stiga in i ett drömlandskap där kroppar, symbolik och undertryckta känslor vecklar ut sig, verk för verk. I det luftiga rummet på Örnsköldsviks konsthall får verken utrymme att andas och tala med egna röster, samtidigt som de tillsammans väver en berättelse om längtan, smärta och transformation. Gränsen mellan verklighet och fantasi är flytande, och varje verk tycks spegla och utmana det föregående.
Redan i det inledande verket, ”The Promise of Intimacy”, slås tonen an. En svart, tecknad silhuett av en bågskytt i språng – som en mörkare spegling av Cupido – pekar med sin pil mot titelverket ”The Strange Fruit Hallucination”, som om den vill binda samman de två. Där sitter en skyltdocka iförd mask, vit sjukhusrock och med fötterna i en korg med frukt. Händerna håller försiktigt en liten hög med aska.
Dockans plastarmar har ersatts av snidade träarmar – en kropp mitt i en förvandling. I ryggen sitter en röd dartpil, lika humoristisk som brutal. Titeln anspelar på Billie Holiday’s ”Strange Fruit” och bär med sig en tung historisk resonans av våld och övergrepp. Samtidigt väcker verkets kroppsliga transformation associationer till myten om Daphne, som för att undkomma Apollons åtrå förvandlades till ett träd. Begär, flykt, våld och metamorfos binds samman i en laddad, visuell metafor.
Bredvid denna scen står två mindre träskulpturer, bundna i rep och knutar som för tankarna till shibari kinbaku – en japansk form av estetisk bondage där tillit, kontroll, sårbarhet och medvetandegörande står i centrum. Här blir kopplingen mellan kropp, makt och underkastelse påtaglig. ”To Hold a Comedian Friend’s Hand” och ”The Tower and the Shadow” rör sig mellan det kvinnliga och manliga, mellan skratt och underkastelse. Det återkommande äpplet, här i form av avgnagda skrutt, laddar verken med symbolik kring synd, lust och skuld. Kroppen framstår inte bara som fysisk form, utan som en plats för projektion, kamp och kontroll.
Denna sårbarhet fortsätter i ”Missing My Reality,” där en skyltdocka trampar vindruvor på traditionellt vis, men är kapad vid midjan. Den röda saften stänker mot benen i en bild som är både sensuell och oroande – ett slags poetisk rörelse mellan offrande och förädling. I fotografiet ”The Naked Comes with the Net”, en närbild av en smutsig fönsterkarm fylld med malar, damm och spindelnät, återkommer känslan av instängdhet och förvandling.
Även när materialen byter skepnad fortsätter Sophi Vejrich att undersöka kroppen som bärare av mening. ”Bedroom Nest” ger vid första anblick ett mjukt intryck – pyjamas, nalleöron – men här finns också en lädermask för ansiktet, ett hundhalsband och en bjällra. Det naiva får plötsligt en hotfull underton. En liknande rörelse sker i ”Paper Garden”, där en bild av en zenträdgård rivits sönder. Det som en gång symboliserade harmoni har upplösts, som en andlig struktur i förfall.
Mot slutet av utställningen dyker två mindre träskulpturer upp, ”The Pantomime of Broken Things” och ”Dumb Little Wooden Heart”. Med sina clownnäsor och ögonmasker bär de på en märklig kombination av humor och smärta. En av dem har en träpinne genom huvudet, med en gasbinda lindad runt, som en gest av misslyckat helande, och skrattet fastnar i halsen.
Det sista verket, ”The Soul of My Servant”, är en enorm textil vinflaska som ligger utsträckt på golvet. Färgen och formen flörtar med gammal Disneyestetik, men kroppen – med slappt hängande armar – utstrålar snarare utmattning och övergivenhet. Det är som om hela hallucinationen mynnar ut i just denna bild av förlorad kontroll och själslig tomhet.
Sophi Vejrichs utställning är tät, emotionellt mångbottnad och skickligt sammansatt. Hon rör sig obehindrat mellan humor och allvar, mellan begär och resignation, mellan kropp och ande. Transformationen – den önskade, den ofrivilliga och den uteblivna – löper som en röd tråd genom verken. Det är vackert, smärtsamt, sårbart och djupt mänskligt. En hallucination som fortsätter röra sig i sinnet långt efter att jag har lämnat rummet.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2025-04-22
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.