En djurisk och vän sagovärld

Det känns som att träda in i en sagovärld, att ta steget över tröskeln till Orrenhuset i Sollefteå just nu. Kristina Nilsdotter från Luleå, numera bosatt i Nordmaling, har fyllt konsthallens väggar och golv med målningar och skulpturer i milda pastellfärger, som både ger starka vårkänslor och sätter igång fantasin. På ett genialiskt vis har hon med lampor och skärmar lyckats bilda små avskilda rum för sina gestalters olika sagovärldar. Det är ljust och vänt men också ibland helt oväntat med alla de betydelsebärande djuren. Att tolka sagorna överlämnar Kristina Nilsdotter med varm hand åt betraktaren.

Våra vanligaste svenska fåglar; skator, pilfinkar, domherrar och blåmesar samsas med ekorrar, grodor och en och annan apa i utställningen. Oväntat och ett återkommande inslag är också de uppklistrade ishockeypuckarna, som, enligt Kristina Nilsdotter, till en början bara råkade hamna där men numera är ett stående inslag i hennes utställningar, för att balansera upp en väggskulpturs färg och form eller kanske bara ge ett udda intryck.

Mitt i utställningen sitter en gråhårig, medelålders kvinna ihopkrupen på golvet i rosablommiga tajts, ömt omsluten av vilda och kanske utrotningshotade djur. Det är skulpturgruppen Kerstin ska rädda alla djuren. Den fanns med på Liljevalchs vårutställning förra året och är, liksom de övriga skulpturerna i utställningen, gjord i glasfiber, polymergips och epoxiharts. Säkert ett slitsamt och tungt arbete att handskas med alla dessa skrymmande material. Men Kristina Nilsdotter är van. Hon är en mycket skicklig skulptör och även hantverkare, valde den linjen på både konsthögskolan i Umeå och den kungliga i Stockholm.

Kvinno- och flickansiktena i utställningen känner man efter ett tag igen, så lika varandra men i helt olika åldrar. Det ser ut som konstnärens egna ansikte i den kontursågade vinylmålningen På väg och hennes mors i Vårvinterängel och kanske en dotters i skulpturgruppen Bara om apan får följa med. Den senare föreställer en finklädd, meterhög flicka med två bulliga tofsar, som tittar upp och med rosiga kinder och bestämd min kräver, om och om igen, att hennes mjukisapa måste få följa med på kalaset. På ryggen har hon en uppskruvningsnyckel och bakom henne tonar ett apporträtt upp sig, inte hotfullt utan mer med ett mjukt, inbjudande småleende. Väggskulpturen Madame Ada eller MadaMada är ett lite trött och fårat kvinnoansikte med en fantasifull, skimrande hatt. Strax under vilar en groda. Kanske en förlösande prinsgestalt visar sig där efter den slutliga kyssen.

Kristina Nilsdotter, Madame Ada eller MadaMada, diptyk, blandteknik.
©Kristina Nilsdotter/Bildupphovsrätt 2019.

Tryggt sovande i ett fågelbo på golvet vilar en liten bebis och ett allvarsamt, skickligt målat pojkporträtt tittar fram strax ovanför. Bebisskulpturen i polymergips har ännu ingen titel men den lite äldre pojken i målad betong och epoxiharts heter Loves sommarlängtan och ser just så ut, full av vemod och längtan bort.

Den kontursågade väggmålningen På väg sammanfattar för mig hela Kristina Nilsdotters utställning. Kvinnan i helfigur med rejäla vinterboots och långt, folkviseljuvt hårsvall bär under den fotsida afghanpälsen en stram, helsvart klänning och det finns ett ljust skimmer över ansiktet. Hon tar ett stort kliv framåt på den isiga vårvintermarken. Något nytt väntar och hon är laddad och redan på väg.

Tidigare i vår blev Kristina Nilsdotter utsedd till Kirunastipendiat, vilket innebär att hon blir 40 tusen kronor rikare, att kommunen gör ett konstinköp för samma summa från en utställning med henne, som kommer att visas i Kirunas konsthall efter hennes månadslånga vistelse i kommunen. Kristina Nilsdotter har alldeles nyss fått beskedet och är förstås jätteglad.

Text: Karin Lundqvist
Foto: Jonas Lundqvist

Volym 2019-04-09

Länk till artikel