Eliska Kovacikova – en utställning som en serie ögonblick
2024-02-15 09:12
Ahlbergshallen, Östersund
Det första verket, eller snarare serien av verk, som möter besökaren på utställningen "Phantom Alley" av Eliska Kovacikova får mig genast att tänka på tid. En serie ögonblick som omsluter rummet för att sedan börja om igen, likt begynnelsen av en spiral. De övertryckta etsningskompositionerna skiljer sig inte nämnbart åt, vilket för mig tycks illusterara tidens oreducerbarhet. Världen består inte av ting utan av händelser, skeenden och processer, som den italienska fysikern Carlo Rovelli skriver i sin bok "Om tiden inte finns – Tankar om den nya fysiken". Verket heter "For the time being" och återfinns i entrén på Ahlbergshallen. Kovacikova kallar rummet för den grå zonen. Konstverket är ett bra exempel på hur teknik och form speglar det konceptuella. I utställningstexten kan man läsa följande om verket. "Genom överdrivet tryck av en komposition från en kopparplatta försvinner bilden så småningom i processen, vilket gör att serien förändras från utseende till försvinnande, svärta till ljushet i riktning mot de andra rummen i enlighet därmed."
Utställningen är uppdelad i tre olika zoner – den grå, den mörka och den ljusa. Denna uppdelning understryker det relationella snarare än det essentiella. Hur mörkt något är står alltid i relation till hur ljust något annat är, snarare än att det skulle finnas någon essentiell egenskap som bestämmer hur ljust respektive mörkt någonting är. Naturligtvis kan man framhålla att hur ljus en yta är bestäms av förmågan att reflektera ljus, men relationen mellan ljus och mörker kvarstår.
I den ljusa zonen finner vi repade pappersritningar i kolpulver. Förvrängda stadslandskap framträder vagt, som för att understycka rörelse och förändring. Verkens storlek bidrar till känslan av att befinna sig mitt i det förvrängda stadslandskapet. Det största av verken, "non-place XVI", sträcker sig från golvet ända upp mot taket. Dessutom ligger verket en bit ut på golvet, vilket fyller rummet och förstärker känslan av att konstverken är en del av rummet, snarare än att konsten befinner sig i rummet.
I den mörka zonen hänger fyra svarta skulpturer, tillverkade av trä, rep, spegelfilm och monotyp, från taket. Rummet är mörklagt och verken är belysta så att skuggorna från repen sprider sig i rummet vilket visuellt påminner och kolteckningarna i den ljusa zonen. I utställningstexten kan man läsa. "I den mörka zonen kan man möta en rad skulpturala kroppar, arkitektoniska former som liknar bropelare. De symboliserade styrka och motståndskraft, nu förstörd och hängande i luften, påminner oss om dödlighet och förgänglighet. Dessa kroppar är bara rester, som skelett, som används för att behålla en ande. Anden som kollapsade, och nu är det bara ett minne."
Kovacikova är skicklig på att utnyttja rummet och få det att bli en del av konsten. Det är en utställning som uppmuntrar till en sorts dialog med betraktaren. Det lyfter frågor snarare än att tillhandahålla svar. Vad finns kvar om minnet försvinner? Är medvetande överhuvudtaget möjligt utan minne? Kan man skilja kropp från ande? Går det att skilja ljus från mörker?
Eliska Kovacikovas mycket sevärda utställning "Phantom Alley" kan ses i Ahlbergshallen mellan 3 och 18 februari.
Text och foto: Freddie Ross
Volym 2024-02-15
Freddie Ross, född 1985. Har en kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning konst och filosofi och en masterexamen i kultur och mediegestaltning, båda vid Linköpings universitet. 2019 debuterade han med boken Grymhetens konst - Etiska reflektioner kring kontroversiella konstverk . Ross arbetar som frilansande skribent och konstnär. Främst skriver han för Länstidningen Östersund och för Volym sedan 2017. Hans konstnärliga skapande, som främst består av analog kollageteknik kan ses och följas på Instagram: alfred.art.