Eirin Marie Solheim Pedersen – organisk metodik på Kulturhuset i Järpen

I trappan upp till "ETT EGET RUM" hänger en skulptur, en tredimensionell teckning av humle. På motstående vägg syns konstnären som barn framför farföräldrarnas tegelhus, intill sin kusin. Motivet är del av ett bildbehandlat collage, flickans klänning handkolorerad röd, troget 50-talsepoken. Mellan ”Jag tecknar med humle och ljus” och ”När allt gick ihop: min danska farmors trädgård” – två kaniner i formpressad plast på en hylla.

Eirin Marie Solheim Pedersen, ”Jag tecknar med humle och ljus”, installation av torkade humlekvistar. ©Eirin Marie Solheim Pedersen/Bildupphovsrätt 2022.

Entrén är en prolog till utställningen, och ett koncentrat av Eirin Marie Solheim Pedersens konstnärskap. Teckning i ett utvidgat fält är en avgörande utgångspunkt, och identiteten som invandrarbarn viktig. Att vara främling i Järpen med norsk mor och dansk far, bidrog till en annan-het som följt henne längs en lång väg till konstnärligt självbemäktigande. Begreppet readymade är centralt, och verken väcker associationer till Marcel Duchamps revolutionerande lekar snarare än till gravallvarliga konceptkonstnärer som förvaltade en gren av hans arv.

Presentationen äger rum på Kulturhuset i Järpen, vilket Eirin Marie Solheim Pedersen och andra Järpenbor stred för att rädda från kommunal utförsäljning för ett decennium sedan. Efter många år i Oslo, avstickare till Stockholm, och ett äktenskap med en man av Mapuchefolket som introducerade henne till sin esoteriska tradition, återvände hon till barndomsbyn i början av 2000-talet, köpte den nedlagda massafabrikens disponentbostad och ”blev med trädgård” på 1500 kvadratmeter. Ifrån den, belägen i en sluttning mot väg 336 som skär genom samhället, kommer nästan allt innehåll. Hundkex, fjällkvanne och vallört tillhör de vilda arterna. Lavendel, ringblomma och rödsvingel de odlade. Som fastighetsägande hyresvärd fick hon både en plats att arbeta på och viss försörjning, en dröm för majoriteten yrkesverksamma konstnärer. Notera referensen till ”Ett eget rum”. Författaren Virginia Woolf hävdade att mer betydelsefull än rösträtten för en kvinna som vill skapa, var en årsinkomst. Romanen sticker fram i installationen ”Spirituella influenser” intill en titel av den brittiske konstnären och naturmystikern Andy Goldsworthy och en massproducerad buddha halvt dold i drivor av vissna björk- och asplöv. En handtrumma skymtar.

Eirin Marie Solheim Pedersens trädgård är konstgjort vild, framvuxen utifrån formidéer där njutning och ögonfröjd fått leda. Den samtida konstvärldens avståndstagande från det vackra bråkar hon gärna med. En odlares inflytande är dock begränsat, växtligheten följer sin egen natur. Konstnärens förundran inför det förloppet är stark; den näring hon hämtat från buddhistisk acceptans och schamanistisk mystik bejakar slumpen. En grundläggande fråga är om konst kan skapas av vad som helst. Sin avhandling (om modellteckning och teori) vid Arkitektur- og designhøgskolen i Oslo, begravde hon i trädgården och grävde senare upp som en rituell performance. För att se vad som hände; vad fysisk materia gjorde med intellektuell dito.

I ramade verk med botanikens strävan mot exakt återgivning, fast i tredimensionell form (teckning med växter, igen!), finns spikklubba, änglatrumpet, knölklocka och vitlöksblommor, arter som använts inom ockult tradition i Norden såväl som på den sydamerikanska kontinenten.

Årstidernas växlingar har blivit material. I sommarkompositionen är digitala tryck av rosenpion, blå bergvallmo och Finlands vita ros installerade ovanför motstycken i form av revsmörblomma, maskros och andra invasiva arter. De senare vinner tack vare sitt numerära överläge oavsett trädgårdsmästarens moteld.

Eirin Marie Solheim Pedersen, ”Skiljetecken – del av ett engelskt citationstecken (som citerar backen) och ett långt tankstreck (mellan björk och syren)”, digitalt tryck på plexiglas, 60 x 50 cm. ©Eirin Marie Solheim Pedersen/Bildupphovsrätt 2022.

”Skiljetecken” – skulpturer som existerar i konstnärens fysiska trädgård, framställs tryckta på plexiglas. Ett övergivet skatbo av björkris fick bli ett långt tankstreck som insynsskydd mot grannen. Jordkonst, som utvidgats med semikolon och anglosaxiskt citattecken i en slänt (det senare citerar backen). Tecken och ord äger rum i konstnärskapet. Eirin Marie Solheim Pedersen kom med ett hemmaspråk som bara talades av familjen. Tidigare platsspecifika, socialt orienterade projekt (som ”Spegla och göra synligt” med Janne Björkman) har involverat dagens Järpeninvandrare och deras språklighet. I ”Mitt trädgårdsjag eller själen är turkos”, tre bilder och en textslinga, beskär konstnären ett träd och står på knä med huvudet dolt i en rosenbuske. I mittenbilden, skottkärran med röjd vegetation. En ljusslinga bildar överskriften ”ejamej”. Namnet Eirin var svårt att uttala inte bara för jämtlänningar utan också för henne själv som liten. Det blev Eja först, sedan jag, meg på norska: eja mej. Pappan, som anställdes som mekaniker på massafabriken, fortsatte att kalla henne så. Han reparerade både lastbilar och Jaguarer, rörde sig därmed i alla sociala skikt och lät dottern förstå att allt du vill, kan du också göra. Eirin Marie Solheim Pedersen delar ett egensinne och en oförvägenhet med många konstnärer som inte vuxit upp på museer.

I installationen ”Mandalarabatt” med ett ljudspår av gräsklipparsmatter och fågelkvitter är speglar upplyfta bland nypon, lärkbarr och en humla. Alla döda. Blir utställningens organiska verk kompost senare, eller förblir de konst? Den här utställningen förtjänar fortsatt utforskande, och av en större publik.

Text: Maria Morberg
Foto: Eirin Marie Solheim Pedersen

Volym 2022-09-07

Länk till artikel

Maria Morberg, uppväxt i Stockholm med rötter i Ådalen sedan tre generationer, är skribent och översättare. Bodde i New York i slutet av 1980-talet, har producerat scenkonst och gjort film om internationella konstnärer. Frilansar nu efter många år i tjänst som redaktör på Moderna Museet.