”Dolda Gudinnor”

Raftsjöhöjden gränsar till norra Jämtland. Gammal jordbruksbygd och vindkraftverk bildar en särpräglad skyline. En bit bort vilar jättelika torndelar intill en byggnation som för tankarna till en rymdbas. Där höjden sluttar ner mot skogen finns konsthallen Händelsehorisonten. 2018 öppnade initiativtagaren Gert Andersson upp porten till verksamheten som blivit fortsättningen på de tidigare Gåxsjö kulturdagarna. Sommarens utställning heter ”Dolda Gudinnor”. Den handlar om gudinnornas återkomst, efter tusenårigt förtryck där de levt fördolda i de monoteistiska religionerna och samhället i stort. Flera av utställarna har varit med från Gåxsjö-tiden. En av dem är Tobi Andersson Fägerskiöld. Det är hennes konstnärskap som löper likt en glödande tråd i den väv av konst- och kulturevenemang som Gert Andersson skapat genom åren. Hon tycks vara källan till hans mission: Att synliggöra kvinnors konst. Fast egentligen började allt redan 1874, men mer om det senare.

Tobi Andersson Fägerskiölds konstinslag utgörs av en målning utan titel. Den föreställer ett ansikte målat med ett intuitivt linjespel i monokromt blått mot vit botten. Blicken är oförställd och naken. Jag ser en flicka, kvinna och kanske en ung mor. Allt i en gestalt. Målningen är gjord 1984, två år innan hennes bortgång, som nybliven mamma. Tobi var Gert Anderssons syster. Med det i tanken djupnar färgen och jag kommer på mig själv med att vilja se något mer, bortom det uppenbara. Finns där en berättelse mellan penseldragen? Närmaste vännen Madeleine Hatz, beskriver Tobis målningar som ”fyllda av den heliga vreden av dolda gudinnor framvällande ur djupen av mörker, glömska och förtryck”.

Madeleine Hatz medverkar också i utställningen och ingår i kretsen av konstnärer som ofta förekommer i Gert Anderssons sammanhang. ”June 4th” heter ett av hennes verk. Verket har samma titel som en performance som utfördes 2014 i Stockholm, då de kinesiska tecknen för 4 juni och siffrorna 1989 nedtecknades på en linneduk. Rester av tecknen finns i bottenlagret av målningen. Under en flammande röd, eruptiv yta döljer sig alltså en annan bild som minner om motstånd och nedtystade röster. Målningen är placerad mellan Emma Håkanssons vackra vävar. Emma var Gert Anderssons farfars mor, som såg till att hans pappa Torsten Andersson, fick färg och målarduk som 14-åring. På så sätt satte hon i gång den konsthistoria som fortsätter att leva vidare från generation till generation. Utan henne, inga händelser på Raftsjöhöjdens horisont!

Att kvinnors konst inte tas på samma allvar som männens påminner Corinne Ericson om. Bildsviten ”Autoportrait” är hennes huvudnummer. Den består av fotografiska bilder där konstnären syns med ryggen bortvänd från betraktaren. På så sätt blir miljön hon befinner sig i, det som beskriver henne. Det är lågmält på gränsen till självutplånande. Men det som väcker min verkliga nyfikenhet är skalmodellen av ett tänkt monumentalverk. En text formulerad av Guerrilla Girls täcker framsidan. Den handlar om fördelarna med att vara kvinnlig konstnär. Några exempel är att kvinnor kan arbeta utan att känna pressen av framgång, att succén kan komma först vid 80 och att de kan välja mellan karriär och moderskap. Jag hade gärna tagit del av Corinne Ericsons försök att förverkliga sina storslagna verk, för att få veta hur många nej hon fått och hur ursäkterna låtit. Hennes båda verk sammanfattar så väl hur kvinnor tillskrivs vardagen och det lilla livet, medan männen bygger monument som går till historien.

”Man kan också skapa något heligt av vanligheten”. Anna Edsjö citerar biskop Martin Lönnebo, när hon berättar om varför hon intresserar sig för vardagliga material och ting. Anna Edsjö beskriver hur sakerna kommer till henne och blir magiska i samma ögonblick. Med återbrukstrendens intåg är vi numera vana vid skrotskulpturer i salongerna, men Anna Edsjö går några steg längre då hon tar sig an en dyrkad, religiös symbol. Av det ratade och överblivna har hon skapat en madonna i mänsklig storlek. ”Ecce mater tua / Se din moder” har en dräkt gjord av en sliten säck, liknande de som används till byggavfall. Hennes ansikte är helt svart och saknar anletsdrag. Inspirationen har hämtats från den mer eller mindre dolda kulten kring svarta madonnor som existerar än idag. Det finns flera exempel på mörkhyade madonnor runt om i Europa. Alla undrar varför, men är det inte mer relevant att fråga sig när och varför deras hy blev ljusare i senare gestaltningar? 

Anna Edsjö, ”Ecce mater tua / Se din moder”, 2019, assemblage av upphittade föremål.

Linda Petersson Ödbring har studerat mystikern, abbedissan, författaren och tonsättaren – ja allkonstnären Hildegard av Bingen från 1100-talet. Det är framför allt bönerna och musiken hon koncentrerat sig på för att finna själslig ro. Det har blivit ett sätt att handskas med mitt eget mörker och renas från det, förklarar hon. Det hela har formulerats konstnärligt i målningar, performance och videoverk. ”Anima mundi-Spiritus Sanctus” är ett videoverk där vattnet har en stark symbolisk verkan, som livgivare, kraft och rening. Medan sången är sakral och meditativ finns något rastlöst över tornseglarna som flyger hit och dit över himlen. Det speciella med tornseglare är att de likt vattnet alltid är i rörelse, om allt står rätt till. Linda Petersson Ödbring använder konsten som ett redskap och här handlar det om en ceremoniell reningsprocess. Jag tänker på att vägen till inre frid kan se så olika ut. För sommarprataren Peter Jöback gick den via 6-veckors stålbad där han tvingades lyfta på alla lock för att släppa ut all den sorg och ilska som tidigare stängts inne.

Hur hade det sett ut om vi haft en gudinna i treenigheten? Hade häxprocesserna funnits då? Hur skulle det påverkat vår syn på naturen, mångfald och planeternas resurser? De här omvälvande frågorna ställer sig filmaren och konstnären Sander C. Neant Falk. För utställningens räkning har konstnären skapat målningar och objekt som utgår från tankarna om det utplånade matriarkatet och hotet som självständiga kvinnor historiskt utgjort. Tyvärr har jag svårt att uppfatta budskapen i konstverken. Jag är helt övertygad om att Sander C. Neant Falk har sin största styrka som filmare. Med sina uppmärksammade filmer ”Du ska nog se att det går över” och ”Väninnor – berättelser från garderoben” ges röster åt människor som inte alltid hörs. Frågan om hur homosexuella levde på medeltiden väcks också. Gick de i kloster för att undkomma en heteronormativ sexualitet och skapa en homosocial gemenskap? Filmerna finns i utställningen, men visas inte.

En mer stillsam tolkning av det kvinnliga gör Ulrika Sparre. ”Kvinnlig energipunkt” heter hennes bidrag till utställningen. Den består av stenar lagda i cirklar som går ut och in i varandra symmetriskt utifrån en gemensam axel. Ulrika Sparre menar att stenarnas magiska kraft skapar helande energifält beroende på hur man placerar dem. Hon uppmanar besökaren att bidra till den kollektiva kraften genom att lägga till stenar. Det hela känns inte unikt på något sätt, men ändå sympatiskt för den som tror på stenars magi. Oavsett den aspekten, kan stenar vara svagt magnetiska och även avge radioaktiv strålning. Konst med stenar har säkert människan skapat sedan urminnes tider med magiska förtecken och Ulrika Sparre för den traditionen vidare.

Stenar finns också med i Malin Ståhls konstnärliga arbete ”Gaskelaante”, som går ut på att dokumentera och kartlägga det samiska kulturlandskapet runt Medstugan i västra Jämtland. Arbetet som omfattar allt från fysiska platser till berättelser, påbörjades 2018. Samiska kulturminnen och platser har fram till idag varit märkligt osynliga, trots lämningar och spår i landskapet. Kartornas blinda fläckar visar tydligt på maktrelationer. Malin Ståhls konstnärliga insats handlar också om att visualisera de här strukturerna för att på så sätt bryta ner dem. Det är ett intressant och angeläget projekt, men jag saknar direkta kopplingar till utställningens tema. Jag tar för givet att konstprojektet har eller kommer ställas ut separat eller i ett mer anpassat sammanhang. Då hoppas jag också att Patricia Fjellgrens medverkan blir tydligare.

Charlotte Åbergs två fotografiska verk, ”Tecken” och ”Slöjan” har skapats särskilt för ”Dolda Gudinnor”. Genomgående för hennes konstnärskap är samarbeten med olika kvinnogrupper. De tankar och idéer som uppstått i dessa möten med kvinnor, icke-binära och transpersoner, utmynnade i det här konstprojektet, som undersöker hur slöjan kan få en att hitta den inre gudinnan. Bilderna visar en kvinna med svart transparent slöja mot en vit neutral bakgrund. I den förklarande texten står att slöjan är ett skikt mellan två världar och att den fungerar som en hinna för att stänga ute all världens larm. Slöjan bidrar därmed till att lättare finna ens inre kraft. Bortsett från det senare ser jag paralleller i bärandet av munskydd. I bland annat Tokyo används också skydden som ett sätt att bli mer anonym. Åter till damen med slöjan: Tänk om man kunde fotografera eller filma ett omvänt perspektiv. Hur skulle världen te sig genom slöjan? Vilka blickar skulle man mötas av? Hur lätt är det att avskärma sig från andras värderande blick i kulturer där slöja inte är norm? Jag inser hur avgörande kontexten blir för verket, vilket jag saknar här. 

Camilla Wolgers, ”I vattnet”, 2020, olja på pannå. 

Ännu ett ansikte utan tydliga anletsdrag återfinns i en av Camilla Wolgers målningar. Hennes konst spänner en vid båge från expressiv, naturlyriskt måleri till abstrakt stringens och allt däremellan. Uttrycken är spretiga medan temat mystik och andlighet i förhållande till naturen, landskapet och människan framgår tydligt i Camilla Wolgers texter. Den suggestiva målningen ”I vattnet” från 2020 är kropp och landskap förenade, men inte sammansmälta. En kvinna står vänd rakt emot oss i motljus. Med sin självklara uppenbarelse blir hennes närvaro hundraprocentig trots avsaknaden av ansikte och en kropp accentuerad enbart med några få penseldrag. Kanske är det en Gudinna, nyss uppstigen ur mörka vatten, som är tillbaka efter en tusenårig tystnad. Den här gången på egna ben, hon behöver inte längre relateras till eller jämföras med någon annan. Se henne, hon som är grunden till allt.

Text och foto: Maria Ahlström

Volym 2021-08-05

Not. Utställningen ”Dolda Gudinnor” har tagits fram i samarbete med Jämtlands läns konstförening och Hammerdals konstförening. 

Länk till artikel

Maria Ahlström är kulturvetare och konstnär, utbildad vid Umeå Universitet och Konstfack. Sedan hösten 2023 är hon verksamhetsledare på Härke Konstcentrum, Frösön. På övrig tid ägnar hon sig åt skrivande, framför allt lyrik. Senaste examen är en BFA i litterär gestaltning vid Linnéuniversitetet. Se vidare på Maria Ahlströms webbsida, Krumbukt.