Det bärande och det burna

För en som inte tidigare besökt Kramfors konsthall kan jag berätta att den ligger i samma lokaler som stadens bibliotek, mitt i ett litet centrum, en kort väg från tågstationen. Jag är här en fredag i januari för att ta del av konstnären Mats de Vahls första separatutställning sedan 2001. Utomhus är kallt och samhället håller på att vakna.

Under tågresan hit har jag läst på litet om utställaren. Mats de Vahl har arbetat som konstnär sedan början av 1990-talet. Han arbetar företrädesvis med trä och järn; två ganska olika ämnen, men som båda har en stark koppling till jorden. Järnet genom malmens ådringar och träden med sina rötter. Jag kommer att återkomma till detta.

Orsakerna till att Mats de Vahl inte har ställt ut på egen hand under så lång tid är naturligtvis flera. Men den största anledningen är nog att han i egenskap av konstkonsulent arbetat administrativt med samverkan och främjande av konst inom landstinget i Västernorrland. Utöver det har han varit med och startat Box konsthall och skulpturpark i ett övergivet ångkraftverk vid Ångermanälven. Box är numera Sveriges nordligaste whiskydestilleri.

Åter till Kramfors konsthall och utställningen. Utställningsrummet är stort och ljust. Det är ett djupt rum med ingångar från två håll och med en nivåskillnad mot biblioteksavdelningen. Skillnaden ger en balustradliknande avsats där nyfikna biblioteksbesökare kan kasta ett öga på konsten - från ett visst avstånd.

Förberedelserna med utställningen pågår bokstavligen in i det sista. När jag anländer håller de Vahl på med de avslutande modifieringarna inför vernissagen nästkommande dag. Han berättar att hela utställningen på sätt och vis utgår från ämnen han arbetat med tidigare, men att större delen av de verk som nu visas är nya och har tillkommit de senaste åren. Det är svårt tänker jag, och kanske inte nödvändigt, att bara göra nytt och helt bortse från den tidigare produktionen. Med oss bär vi alltid spår från tidigare erfarenheter. Inom konsten är detta stundtals särskilt tydligt.

Det första verk som vi stannar vid är Ängel, en stor skulptur i 16 millimeters järnplåt. Skulpturen är skapad som ett fackverk bestående av ett antal profiler i skuret järn. Delarna vilar således i varandra, bär varandra. Ängel, berättar Mats de Vahl, har stått utomhus de senaste tjugo åren vilket har gett järnplåten en vacker och intagande patina. Det bildmässiga i den skulpturala formen kommer från ett studium av mellanrumsformer. I Ängel har de Vahl använt sig av pelarformer, eller kolonner; vilka intressant nog är bärande element inom klassisk arkitektur. Kanske är det också änglarnas roll i vår så kallade kultur, åtminstone till viss del: att bära – utan att för den skull synas.

Ängel, skulptur i järn.
©Mats de Vahl/Bildupphovsrätt 2019

I en annan del av utställningen går konstnären på ett konkret sätt i dialog med sina tidigare arbeten. Serien Äger I-III, tillsammans medÄgande och Registerkort utgår alla från verket Timmer, en offentlig utsmyckning som Mats de Vahl gjorde på beställning av Kramfors kommun 2010.

Kommunen ville till en början att konstnären skulle göra en väggmålning, men (lyckligtvis) tänkte Mats de Vahl själv att det kunde vara en idé att göra något helt annat. Timmer är en förhållandevis låg relief föreställande en väl balanserad grafisk komposition av gamla trävarumärken från området kring Ångermanälven. Trävarumärken är en typ av symboler som ägare till timmer märkte sina varor med. De fanns ofta två typer: en enklare sammansatt form som går att likna vid en stämpel, och mer intrikata mönster som ibland utgick från alfabetet och som kunde slås in i trävirket med en vanlig yxa.

De många symbolerna vittnar om en tid när arbetet med naturens resurser, i det här fallet trävirket, var spritt mellan flera mindre aktörer. Dessutom är det en påminnelse om hur viktig älven varit för handel med trävaror. Älven som infrastruktur. Verket kommenterar på ett synnerligen intressant sätt utvecklingen av det tidiga industrisamhällets strukturer i just Ådalen. Strukturer vi förvisso kan känna igen från andra orter där liknande verksamhet har bedrivits.

Berättelsen som etablerades med verket Timmer djupnar i serien Äger I-III, och Ägande. Äger I-III är en ny serie med träsnitt där några av de trävarumärken som presenterats tidigare rör sig in i dagens datum. Symbolerna som tidigare stod stadigt vacklar nu och tippar, faller, mot/över varandra jämte den alltid så närvarande älven. Ägande är en installation som föreställer en ask med bitar av utskurna och svartmålade trävarumärken. Det ser ut som lakritsgodis. Asken har tapetserats med utdrag från det kommunistiska manifestet i svensk översättning. Detta är den i särklass tydligaste markören att konstnärens reflektioner kring ägande, arbete och kapital, inte skyggar för idéhistoriska och politiskt filosofiska heta potatisar.

Alla dessa trävarumärken som en gång var del av ett mer allmänt referensverk, ett språk; som till och med hade juridisk bäring, förefaller mig nu som ruiner. En sorts öde kroppar, av tid berövade både betydelse och mening. Men, det är paradoxalt nog i det här betydelseglappet som Mats de Vahls konstnärliga praktik också hittar sitt fäste.

Det är inte bara trävaruindustrin som utmärker sig tematiskt i utställningen. Som jag nämnde tidigare arbetar konstnären gärna i både trä och järn. De former och gestalter som är återkommande har alla en stark anknytning till platsen: Ådalens älvlandskap, och de många sätt människor så flitigt utarbetat för att ta till vara på och använda sig av naturen och dess resurser. Mats de Vahl gräver bokstavligen där han står vilket ger utställningen en grundad prägel. Det ska bli väldigt spännande att se var han tar vägen med det egna konstnärskapet framledes.

Text: Sebastian Andersson
Foto: Mats de Vahl

Volym 2019-01-28

Länk till artikel