”Datni”

En kylig vinterdag, strax före samernas nationaldag, öppnas på Västernorrlands museum, utställningen ”Datni” av Matti Aikio, ett samarbete mellan den finsksamiske konstnären och Karolina Aastrup, museets kurator och projektledare för samtidskonst. Dörrarna till den stora salen slår upp, en utstuderad scenografi i clairobscur och två storskaliga videoinstallationer avslöjas.

Jacques Hainard, kurator och chef för Genèves Etnografiska Museum (mellan 2006-2009) menar att den samtida utställningen ska tilltala sinnena, vara uppslukande och interaktiv: "att ställa ut är att störa besökaren; konstföremål ska presenteras i ett teoretiskt syfte, en diskurs, en berättelse; det är en intensiv och kollektiv upplevelse”.

Under vintern har Matti Aikio spenderat tid på Västernorrlands museum, studerat dess samlingar och skapat ett verk baserat på museets historiska föremål. Det flerkanaliga videoverket som producerats specifikt för konstnärens första separatutställning på ett svenskt museum, bär namnet ”Datni” och betyder tenn på nordsamiska.

I det dova ljuset, vägleds jag av fem upplysta montrar. I varje, en del av ett samiskt seldon som använts till renar vid högtidliga tillfällen. Utlagda på ett mörkgrått tyg kantat med svart, under glaskupor, glimmar i det starka ljuset de tennbroderade objekten, utifrån vilka konstnären valt att arbeta: de funktionella föremålen med praktfulla broderier, presenteras som klenoder. Tenntrådsbroderiet, en teknik som enligt museala och historiska källor är unikt för samerna, är utgångspunkten till Matti Aikios verk. I ett utrymme som mörklagts med svarta sammetsgardiner, projiceras, på två höga väggar, ett flerkanaligt videoverk. Sekvenser, filmade med makrolins, fokuserar på hantverkets storslagna estetik, tennstygnens gnistrande skeende, textiliernas färgstarka karaktär. Samtidigt, på golvet, rullar en text på en skärm, tagen ur de äldsta skriftliga källorna som beskriver tenntrådshantverket bland samer under 1600-talet, författat av prästen Samuel Rheen.

”The draga och Teen trådh ignom horn, på hilka the hafwa grofwe och grannahooll: Näär Teenet smältat een aln långt, draga the med sina tänder först igenom the grofwa hoolen och sedan igenom the grannare; … När bemelt Teentråd blifwer någre alner långh, linda the honom widh the dragan, kringh om hufwudet, somblige kringh om fötterna, at han icke skall ogredas, sedan spinna the honom medh enlijten slända kringh om en anna gran trådh. Medh denne Teentrådh burderas Muddar, stöfflar, hanskar, skoor och Reen Åktygh, och the quinnfolck som snällest äro och nättest omgåå med bem:te trådhdragande och burderande, hålles hoos them största ära.”

I ett konstnärssamtal mellan Matti Aikio och Karolina Aastrup, refererar konstnären, med bakgrund inom renskötsel, till Duodji, ett av många uttryck för samisk kultur. Det mångsidiga begreppet som innefattar estetik och funktionalitet, bär också på historia, spiritualitet och politik. På 1600-talet började kristianiseringen av det samiska folket. I början av 1900-talet hade tenntrådsbroderiet nästan försvunnit. Genom att fokusera på hantverkets process, estetik och teknik, synliggör Matti Aikio gränserna mellan tradition och levande konst. Genom att betrakta en flera hundra år gammal samling med nutida ögon, lyfter verket fram en ny berättelse: en engagerad reflektion över det samiska kulturarvet.

Matti Aikio ”Dohkkáhehkke”, videoinstallation, 2023. Ljud: Katarina Barruk.

Den väsentliga funktionen av ljussättningen i Matti Aikios utställning påminner om Christian Boltanskis scenografiska behov, att mörka eller förmörka platser, som när han 2010 blev inbjuden att ställa ut under glaskupolen, i Grand Palais mittskepp, för Monumenta och begärde att den monumentala installationen ”Människor” skulle presenteras på vintern, när dagarna är kortare och ljuset dovare.

Andra delen av Matti Aikios utställning utspelas längre in i den stora salen. I ett rådande mörker presenteras den storskaliga videoinstallationen ”Dohkkáhehkke”: ett äldre videoverk som här visas i en ny två-kanalig version på 13.18 minuter. Ett samarbete med kompositören och vokalisten Katarina Barruk, som skapat den speciella och suggestiva ljudbilden. Titeln betyder ungefär dockburen på svenska.
En mörk matta gränsar av det hörnformade utrymmet. På höga antracitfärgade väggar, projiceras videoverket. Här bjuds man in att uppleva konsten, installerad i fluffiga kuddar. Jag tar plats i en puff. Den rörliga bilden – två dockor, föreställande samiska kvinnor, instängda i genomskinliga plastpåsar – lyser upp utrymmet från båda hållen. Den vokala kompositionen skär luften. En kvinnlig röst – en sång, ett skrik, ett uttryck som kvävs i takt med att bilden blir suddigare – försvinner i diffusa färgfält, blir till en ansträngd andning, studsar mellan väggarna, snurrar runt. Jag kippar efter luft. En klaustrofobisk känsla kryper inpå mig, jag är som fastnålad mot den stora gråa kudden, kantad av svart.

Matti Aikios arbete undersöker relationen mellan ursprungsbefolkningar och västvärldens värderingar. Han reflekterar över de nordiska nationalstaternas exploaterande förhållningssätt till den samiska kulturen och samernas rätt till självbestämmande. I en intervju från 2021, berättar konstnären att det redan då existerande verket ”Dohkkáhehkke” refererar till en etnografisk utställning, som tog plats i Rovaniemi under 1980-talet, och hade ett mycket kritiskt perspektiv mot den ökade kulturella approprieringen av samisk kultur i turistnäringen i finska Lappland. Han tillägger att detta fenomen, enligt honom, har varit skadligt för samer – även politiskt – och pågår fortfarande. ”Så för mig representerar detta arbete också, på någon nivå, slutet på en annan kultur: det pågående kulturella folkmordet. Men det kan läsas på olika sätt”, säger Matti Aiko.

Utställningens uppbyggnad och innehåll knyter an till det inledande citatet av Jacques Hainard, som menade att en utställning ska vara uppslukande och leda till en intensiv och kollektiv upplevelse. Genom att presentera föremål snarare än att bara ställa ut dem, genom att spela på vår uppfattning av verket, kan besökarens kritiska anda väckas. Genom att etablera ett möte mellan konsten och besökaren kan kulturell destabilisering skapas: njutning, känsla och affekt är viktiga för den estetiska upplevelsen men också för kunskapsöverföringen. Kanske kan ”Dohkkáhehkke” också ses genom ett bredare spektrum och lyfta universella frågor kring identitet, respekt och plats i dagens samhälle.

Jag lämnar museet, det vita snölandskapet lyser i den svaga februarisolen. Jag andas ut, ryser, kylan biter. ”Datni” av Matti Aikio är en stark och utmanande utställning, en kompetenshöjande och kvalitativ konstupplevelse, en öppen och betydelsefull dialog. Jag tänker på Karolina Aastrups ord om konstens kapacitet att lyfta fram frågor och beröra viktiga ämnen utan att döma, ge direktiv eller färdiga, konkreta svar.

”Detta är i princip den centrala frågan i mitt arbete: faktumet att tänka att alla är exceptionella och unika. Jag dyrkar förfäder och människor. Det som intresserar mig mest är att visa att alla är i sin individualitet.”
– Christian Boltanski

Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2023-02-20

Länk till denna artikel

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.