Dag Wallin – utsikter och insikter

På Konstnärshuset i Stockholm, inne i Stora galleriet, hänger en utställning där tiden satts ur spel. Dagens linjära verklighet existerar inte här. Målningar, skulpturer och figurer från olika perioder samtalar med varandra. Här förs stilla dialoger om människan och naturen, livets kretslopp, att vara en del av ett sammanhang. Över allt vilar en stämning inhämtad från Nordingrå, påverkad av dess många berg och vatten. Konstnären som ställer ut är Dag Wallin. Det har gått över 40 år sedan han valde att lämna Stockholm och nu gör hans konst ett återbesök. Men det är tydligt att Nordingrå är konstnärens hem. Platsen har blivit en del av honom.

Dag Wallin är en materialkonstnär. Upplevelsen av naturen, funderingen kring livet, sätter i gång en tanke, men själva undersökandet genomförs i materialet. Och materialet har en egen vilja att lyssna till. Genom en lyhördhet och allvarsam nyfikenhet manar konstnären fram någonting självupplevt. Dag Wallin ser inte landskapet genom fasta begrepp, men i konsten har han organiserat intrycken och han visar mönster som vi känner igen – både som utsikter och insikter. Förnuftet har ingen plats.

Det finns symboler och konstruktioner som känns igen vartän vi befinner oss i världen, närhelst vi befinner oss i världen. I naturen, i kulturen, i oss själva. Kanske kan detta kallas för ”det ursprungliga.” Dag Wallin närmar sig en sanning, ett grundbegrepp, ett ursprung, även om det aldrig kan ägas eller helt förstås. Och en smula frustrerade förblir vi vid frågan. Utan möjlighet till svar. Men jag förstår snart att det är just den viljan som är målet – att vara i rörelse, att finna ro i vilsenheten. 

Dag Wallin, ”Vil-Ande”, olja på trä, (detalj).
©Dag Wallin/Bildupphovsrätt 2021. 

Jag står under en träkonstruktion målad i vitt och blått, där röda linjer rör sig upp likt blodådror. Över mig har tre kroppar sträckts ut där de tycks hålla samman en mandorlaformad träram med blåmålade vågformer. Allt bärs upp av fyra kroppar med uppåtsträckta armar. Verkets namn är ”Vil-Ande” och jag drar paralleller till egyptisk skapelseberättelse där luftens gud Shu håller upp himmelsgudinnan Nut. Jag fastnar för ett ansikte som smetats ut. Här finns ett motstånd och en kamp, antydan till frustration som genererar energi. Jag tänker på något Jan Håfström skrev till Ulf Linde:

”Det här med motstånd igen. Varje konstverk måste övervinna eller upprätta ett motstånd, måste bära spår av den kampen. Jag tror det är så. Men lika förbannat är jag ointresserad av den färdiga formuleringen – som om jag hela tiden ville börja om från början. Egentligen inte utsäga något bestämt. Bara antydningsvis. Bevara någon sorts hemlighet?” 

Dag Wallin, ”På stranden”, olja på duk, 2015–2021.
©Dag Wallin/Bildupphovsrätt 2021. 

Det finns idag en törst efter andliga sammanhang. Denna törst märks i konsten och i samhället i stort. Många kraftfulla verk uppstår ur en erfarenhet av att inte förstå. Vilsenheten ligger som en grundton och genom den skapas ett utrymme där vi ser världen på ett nytt sätt. När jag står framför målningen ”På stranden” uppstår känslan av att komma nära ett sammanhang både välbekant och främmande. Det är en målning konstnären uppenbarligen återvänt till vid ett antal gånger då årtalen berättar att den målats 2015–2021. Det är ett trevande måleri där dova lager av ljus skapar en grumlig yta och i rispor sipprar klara färger fram. En spricka i tiden. Rörelsen mellan det försvinnande och det framträdande. En målning som tagit sex år, en sådan målning säger någonting om drömmar och minnen. Om det evigt rörliga och föränderliga.

Dag Wallin visar genom sin konst att ingenting försvinner. Förruttnelsen är upptakten till annat liv. Granen dör och lämnar därinne en mylla som ger liv åt en ungskog. ”Allting skiftar. Mycket förgår. Det som inte går under förändras obönhörligen,” skriver Kerstin Ekman i ”Gubbas hage”. Processen är inte alltid rofylld eller vacker. Den kan vara brutal och skitig, men den är ändå en trygghet. Tills vi rubbar balansen.

Text och foto: Ida Rödén

Volym 2021-10-20

Länk till artikel

Ida Rödén, född 1981 i Härnösand. Yrkesverksam konstnär, skribent och redaktör för Volym. Master i konstvetenskap, Stockholms universitet 2008. Bachelor in Fine Arts, Umeå Konsthögskola 2009. Master in Fine Arts, California College of the Arts, San Francisco 2011. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon publicerat essäer och reportage i Omkonst, Tidningen Kulturen, Akvarellen, Aiolos och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.