”Corpus” – en konstupplevelse och upplysningskampanj

Kroppen är något som vi alla har en relation till, eftersom det är den som bär runt oss i den jordiska världen. Den relationen är inte alltid så god eller lätt, tvärtom är det mycket vanligt att inte alls tycka om sin kropp. Bantningsindustrin omsätter miljarder och fettfobi begränsar många människors liv. En som arbetat länge med frågan om kroppen är konstnären Stina Wollter. Sedan 2015 har hon varit känd som kroppsaktivist och som sådan arbetar hon för att ändra på normer kring vilka kroppar som får synas och uppskattas.

Corpus betyder kropp på latin och det är namnet på Stina Wollters vandringsutställning som nu landat på Söråkers Folkets Hus. Lokalen är både hopplös och perfekt. Hopplös för att den inte alls smickrar konsten så som den vita kuben gör. På en vägg samsas inramade akvareller med en griffeltavla där lunchmenyn presenteras. Cafébord och stolar gör det svårt att komma nära bilderna och se ordentligt. Många tavlor hänger lite snett och vint på ett galler längs en vägg, vilket för tankarna till ett museums konstförråd. På pressbilderna, som är tagna i ett rent, vitt rum med bra belysning och vackert grått trägolv, ser utställningen bra mycket proffsigare ut. Men Folkets Hus är Folkets Hus, en plats som inte är till för snobberi och räta vinklar utan för folkbildning och mångfald. Det är kanske inte så kreddigt att ställa ut i en sån miljö, men det är av uppenbara skäl viktigt att konst görs tillgänglig för alla. Söråkers Folkets Hus är ett föredöme. Det sjuder av aktivitet och lyckas locka såväl barn och unga som pensionärer. Många kommer att se utställningen och den kommer att nås av en annan publik än den som aktivt uppsöker konst. Corpus är både konstupplevelse och upplysningskampanj och som sådan gör den sig bra just här.

Utställningen består, som jag ser det, av fyra delar. En del är rena krokiteckningar. Nakna människor i olika positioner. En del snabbt och enkelt utförda med bara några pensel- eller pennstreck, andra mer detaljerade och skuggade. Teckningarna är inramade tillsammans i grupper om sju till nio blad i stora ramar. Den andra delen är ett tjugotal akvarellmålningar som får äga sin egen ram. Det är både skickligt och flödigt målade gestalter, slump och kontroll i perfekt balans. Färgskikten får kroppsytorna att likna topografiska kartor. Gestalterna svävar tyngdlöst som i vatten eller i rymden, deras hår och hull strävar uppåt istället för ner mot den mark som här representeras av en färgfläck. Det är helt vanliga nakna kroppar, sådana man ser i en kommunal bastu. Verklighetens valkiga kroppar, men här upphöjda till eteriska väsen som bara njuter av att finnas. Den tredje delen är fem skira vepor som vajar i vinddraget när man går förbi. På dem är ytterligare fem akvarellmänniskor tryckta, här uppförstorade till naturlig skala. Kropparnas tyngdlöshet förstärks av det eleganta vajandet och av genomskinligheten i materialet. Det här är tyvärr den del av utställningen som fungerar sämst i lokalen, verken blir bokstavligen svåra att se mot den röriga bakgrunden. Men det tänker man kanske bara på om man är allt för van vid kliniskt vita väggar och luftiga hängningar.

Stina Wollter, installationsvy med vepor från utställningen ”Corpus” på Söråkers Folkets Hus.

Verkslista saknas men det gör ingenting, det är helt enkelt inte en utställning där titlar eller liknande informations behövs. Den fjärde delen fyller behovet av kontext med råge, det är en filmad intervju med konstnären själv. Det fullkomligen väller klokheter ur Stina Wollter och det är smart att ge henne plats att prata istället för att lägga fram en lång utställningstext. Hon berättar om konsten som sitt tryggaste rum och säger att när vi människor skapar är vi heliga. Hon berättar om uppmärksamhet, empati och nyfikenhet. Men också om sin kroppsaktivism, att hon dagligen får meddelanden från unga personer som hatar sina kroppar så mycket att de inte vill leva. Människor krigar mot sig själva istället för mot normen. Men konsten kan vara en motståndsrörelse, säger Stina Wollter. Även om det känns som ett slitet uttryck så är det nog så.

För mig når budskapet fram glasklart i teorin men utställningen landar annorlunda känslomässigt. Jag hade redan på förhand tänkt att den skulle bli svår att ta in, att jag inte skulle kunna relatera till de bekymmerslöst svävande människorna som jag sett på pressbilderna. De utstrålar en så obekant frid och glädje över att vara kropp. Jag för min del lever som så många andra växelvis i förnekelse om eller i avsky inför kroppen. Allt som oftast lyckas jag ganska bra med att låtsas att den inte finns, och det är jag tacksam för. Men nu, när jag ser de tyngdlösa kropparna, så påminns jag om min egna tyngd, massa och volym. Det är som att jordens dragningskraft jobbar ännu hårdare för att pressa ner mig och det får mig att svälla och sloka. Man kanske kan se tyngdlösheten som en metafor för friheten från kroppshatet, som jag tror hänger nära samman med det mer allmänna självhatet. Jag ser gestalterna, så fria de är, och jag avundas. Även om effekten som utställningen har på mig inte är den avsedda så bekräftar den det grundproblem som formuleras. Själva poängen med den här utställningen är att försöka motverka just sådana tankar som framkallas hos mig. Inte för att de plötsligt uppstod nu, de låg redan som ett snor i hjärnan som egentligen skulle behöva fräsas ut, men har rört sig fram till medvetandet och fastnat där i en äcklig klump. Jag vet inte vad som krävs för att jag och andra med samma problem ska kunna se på oss själva utan att vämjas. Men jag tror det är många som faktiskt blir hjälpta av Stina Wollter och hennes gelikars konst och aktivism. Förhoppningsvis och troligtvis går de flesta ut från utställningen Corpus stärkta och med en känsla av att det går att inte bara sluta fred med den egna kroppen utan också tycka om den.

Text och foto: Elme Ämting

Volym 2023-08-28

Länk till denna artikel

---

Elme Ämting-Selja, född 1984. Bosatt och verksam i Kramfors. Magister i konstvetenskap och har bland annat studerat ljudkonst på Hola folkhögskola och Konstfack. Arbetar just nu mest med skulptur.