Clarissa Siimes tecknar med tiden som redskap

Det är en varm och molnig dag längst ut på Järnäsudden. Diket är redan fullt av bilar och jag hälsas välkommen av en försiktigt nyfiken kungspudel. Konsthallens dörr står öppen och jag möts av vita väggar som vandrar uppåt mot strategiskt utplacerade fönster, vilka skänker ett jämnt ljus i hela rummet. Vykortssmå verk hänger på en rak rad, en horisont längst in i rummet. Horisontlinjen fortsätter ut på de andra väggarna, där den ibland upplöses med större verk. Horisonten återkommer också inuti nästan varje bild – där det vita papperet bryts av vågor, linjer, nu tunna och torra, som störts av livets vibrationer. Varje bild är ett utsnitt av tiden, en tid som gått.

Blått. Blått som går mot svart genom en dov lila nyans. Något mer åt det gröna och även en ljus gulockra. Konstnären har arbetat med olika pigment, prövat om och hur de ger olika resultat. Konstnären som vetenskapsman med större svängrum, skapar förutsättningar för verken att bli till, iakttar och väljer ut det material som blir publikt.
Processen presenteras i det inre rummet i konsthallen. Olika stora behållare i trä, plast eller glas utplacerade på golv och bänkar. Lodräta kar av plywood, inuti säkrade mot läckage med en kraftig plast, står uppradade mitt på golvet. Ett papper är fixerat i varje kar, som håller olika mycket vätska, som håller olika mycket tid.
När den pigmenterade vätskan dunstar skapas bilden. Inga mänskliga ingrepp i själva processen, bara placeringen av papper och vätska i behållaren, och detta i relation till sol, gravitation och luftfuktighet.

De största verken i utställningen har processats i ett år och åtta månader. Där syns fortfarande de lager som skapas när vätskan dunstar – som i de mindre verken blir väldigt tydliga – men här blir uttrycket mer intensivt, tätare, ytan nästan glansig av pigmentet. Det blir måleriskt föreställande; jag ser isflak, ett uppsprucket hav. Och horisonten.

Clarissa Siimes, ”Water Clock 61:1”.
©Clarissa Siimes/Bildupphovsrätt 2022.

Det kluckar mot skrovet. Ligger i hytten och kisar ut genom ventilen, det lilla fönstret ramar in horisonten och det mörka vattnet som hela tiden rör sig. Så upplever jag de små bilderna i utställningen, rofyllt ljud av vatten.
Hur kan jag uppleva torra papper som kluckande vågor?
Stående framför bilderna ser jag snart öar, bergskedjor, samhällen, slott och växtlighet som växer i takt med tiden.

Och allt handlar egentligen om tid. Människans försök att fånga tiden, spara tid, samla tid, mäta tid, blicka tillbaka på en tid som gått, skapa tidsmaskiner, gestalta tid. Men är det att greppa efter halmstrån, sand som rinner mellan fingrarna, är det desperat eller ljuvligt konsekvent?
Utsnitt av tiden som blir teckning.
Att teckna utan att vidröra vare sig papper eller penna, det gör Clarissa Siimes.

Text och foto: Madelaine Sillfors

Volym 2022-08-08

Länk till artikel

Clarissa Siimes arbetar främst med teckning och experimenterar med teckningen både materialmässigt och konceptuellt. Hon intresserar sig för processer där det finns utrymme för materialets och naturens agens, och undersöker hur detta kan tas tillvara i det konstnärliga arbetet. Clarissa har en kandidatexamen i fri konst från Konsthögskolan vid Umeå Universitet.