Charlotte Enström i Ahlbergshallen

I Charlotte Enströms utställning "Huvudrymden", som just nu kan ses i Ahlbergshallen, uppmanas besökarna att interagera med konsten på ett sätt som inte hör till vanligheterna. I installationen "Huvudrymden" får publiken lov att kliva in i konstverket, till och med kliva på den tunga som ligger utrullad på golvet. Man får också pröva de kläder som hör till kollektionen "Från insidan". Detta gör att konstens privilegierade ställning som något man får se men inte röra, utmanas. Det visuella betraktandet förenas med beröringen och känslans sätt att uppleva konst.

Man skulle kunna säga att Enström flätar samman olika teman med en mer övergripande kritik av de artificiella kategorier som påverkar oss, och som vi ständigt reproducerar, i samhället. I "Urbant Camouflage" har Enström skapat ett kollage av plastkassar med utskurna delar. Verket liknar de kamouflagepresenningar som används inom militären. Tillväxt ställs mot miljö samtidigt som det blir tydligt att vad och hur vi konsumerar onekligen påverkar naturen. Verket för tankarna till de gigantiska plastöar som flyter omkring i våra hav. Samtidigt påminner det mig om något en vän, som forskar på nedbrytningsbar plast vid Chalmers i Göteborg, berättat för mig. De artificiellt framtagna partiklarna i plast är alldeles för "perfekt" konstruerade, vilket gör att när partiklarna ska brytas ned till mindre beståndsdelar finns inget kvar att "greppa tag i". Så en plastpåse kan "försvinna" i naturen, men plastpartiklarna finns kvar och letar sig slutligen in i oss via vattnet och den mat vi äter. 

Charlotte Enström, ”Från insidan porträtt 1”, fotografi.
©Charlotte Enström/Bildupphovsrätt 2022. 

I verken "Från insidan" och "Från insidan porträtt 1 – 3", vilka består av klädkollektionen samt analoga fotografier på en modell som bär kläderna, ställs det psykologiska emot det fysiska. På klänningarna syns något som påminner om blodiga sår och snitt. Verken framhäver de psykologiska skador en människa kan bära på, de som inte syns utifrån, i ett samhälle där man privilegierar de skador som är synliga, de fysiska. Har det verkligen hänt om det saknas spår av blod och ärr på kroppen? Denna vilja att bryta ned skiljelinjen mellan det inre och det yttre återfinns i Enströms verk "Huvudrymden" och hon lyckas bra med det genom att låta betraktaren kliva in i verket, att känna verket. Till "Huvudrymden" hör också två ljudbilder, skapade av Pär Carlsson och Jon Jefferson Klingberg, vilka bidrar till att rasera barriären mellan konst som kan ses, röras och höras.

Det finns intressanta beröringspunkter mellan Charlotte Enströms sätt att kritisera, problematisera och skapa konst och den franska filosofen Jacques Derridas dekonstruktion. Enström lyfter fram dikotomier för att bryta ned skiljelinjen emellan dem. Betoningen ligger på den ständiga rörelse som meningsskapande innefattar, istället för på fasta och objektiva kategorier som ordnas i ett hierarkiskt system. Detta blir som allra kraftfullast i verket "Maria" som avbildar delar av en kropp och delar av klädesplagg, utförda i gouache på fem olika papper. Tillsammans stavar de Maria, namnet på en vän som gått bort. Men bokstäverna är ofullständiga, som om de inte räcker till. Frågan är om avsaknad och sorg verkligen kan kläs i ord ...

Charlotte Enströms utställning "Huvudrymden" kan ses i Ahlbergshallen i Östersund fram tills den 6 februari.

Text och foto: Freddie Ross.

Volym 2022-01-29

Länk till artikel

Freddie Ross, född 1985. Har en kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning konst och filosofi och en masterexamen i kultur och mediegestaltning, båda vid Linköpings universitet. 2019 debuterade han med boken Grymhetens konst - Etiska reflektioner kring kontroversiella konstverk . Ross arbetar som frilansande skribent och konstnär. Främst skriver han för Länstidningen Östersund och för Volym sedan 2017. Hans konstnärliga skapande, som främst består av analog kollageteknik kan ses och följas på Instagram: alfred.art.