Broderigruppen Fimbria – en kärleksbekännelse till tråden och stygnen

På perrongen vid Örnsköldsvik Norra upptäcker jag ett broderi med korsstygn fastsatt på en bänk. Jag ser det från tågfönstret och läser budskapet: "Älska livet mer än dess mening. Lev, Lev, Lev!". Jag är på väg till broderigruppen Fimbrias utställning på Örnsköldsviks museum. Korsstygnen på perrongen är en passande upptakt. Jag får syn på ett broderi, som tagit plats i ett offentligt rum.

Okänd upphovsman ”Älska livet mer än dess mening”. Broderi på perrongen, Örnsköldsvik Norra 2022.

Ett uppfordrande tilltal möter mig även i konsthallen. Britt-Lis Lindqvist har återupptagit traditionen att brodera tänkespråk men formulerar nya uppmaningar och frågor. "Vill du verkligen ha en problemorienterad och dekonstruerad trädgård?". "Du kan få tro att det är för dig jag blommar". I kollisionen mellan lagbundna stygn och uppkäftiga repliker uppstår effekter. Broderiets möjlighet att förmedla subversiva budskap i traditionens och underkastelsens förklädnad är delvis förklaringen till dess överlevnad och återkomst som kreativt tidsfördriv och som teknik och medium i den samtida konsten. Det är en av teserna i konstvetaren Rozsika Parkers bok "The Subversive Stitch", en gedigen genomgång av broderiets historia. Den sträcker sig från gotikens mässhakar fram till dess att broderiet på 1970-talet anammas av kvinnorörelsen och aktivister, som bemöter kärnvapenstridsspetsar med broderade protestplakat.

De tolv medlemmarna i gruppen Fimbria drivs nog snarare av ogrumlad glädje och lust. De bekänner gemensamt sin kärlek till tråden och stygnen. För dem besitter broderiet en mångfald av uttryck och möjligheter. Det har fört dem samman. Trots den påstådda lockelsen i broderiets oväntade och okända möjligheter vilar ändå ett samstämt uttryck i utställningsrummet. Blommor, rabatter och trädgårdar är, som utställningstiteln anger, återkommande och förhärskande teman. Helena Weegar sticker ut med att skapa sex bilder ur en daggmasks perspektiv, Eva Dahlberg-Axelsson har inspirerats av själva komposten och har listigt komponerat tre versioner av samma blomstermotiv på olika underlag och i skiftande väder. Kerstin Schmidts fem skisser innefattar autentiska växtfragment och presenteras i de cirkulära broderiramar där de kommit till. Barbro Frimodig utsträcker trädgården till att även omfatta släkt, familj och minnen. Det ligger i sakens natur att långsamt broderande gynnar tankeverksamhet och reflektion. I tankens riktning kombinerar hon fotografi och broderi i tre bilder, som bearbetar minnen ur en nära släkthistoria.

Avsaknaden på monumentala anspråk kompenserar utställarna med att arbeta och presentera broderierna seriellt. Genom att utveckla teman och idéer i serier kommer man upp i större sammanlagda format. Inför Britt-Lis Lindqvists tolv bilder, en för årets alla månader, får jag ändå för mig att de kunde vara minst tio gånger större och passa i rum med en helt annan skala. Format är inget självändamål. Men omvärldens korridorer och gångtunnlar skulle ofta behöva den känsla av omsorg, som utgör broderiers laddning och attraktionskraft.

Gruppen Fimbria har valt det latinska ordet för tofs, frans eller krusning som namn. Deras konstart var, enligt Parker, högkultur under medeltiden då hov och kyrkor frossade i broderad prakt. Därefter avskiljs det från övriga ädla konstformer och förpassas från offentligheten till hemmets sfär och blir en angelägenhet för kvinnor. Före symaskinen och digitaliseringen har broderiet aldrig rationaliserats. Medeltidens massproduktion förutsatte nunnekloster eller annan tillgång på arbetskraft i högt specialiserade verkstäder som Albertus Pictors i Stockholm. Broderiets återkomst i samtiden är därför anmärkningsvärd. Fimbria-gruppens begränsade format är begripligt. Att många slår sig ihop och genomför kollektivt broderade berättelser är förståeligt. Britta Marakatt Labbas makalösa produktion är häpnadsväckande. Dessutom har hon återfört broderiet till den offentliga sfären. Lyckligtvis är hon inte är ensam om detta.

Rebecka Adehult Fecklistoff  ”Rosenträdgården”, broderi. Bilden något beskuren.

Idag kan broderiets värde sägas pendla mellan den glädje utövaren känner i sitt arbete och de upplevelser som uppstår hos betraktaren. Ingen broderar under slavliknande former. Medlemmarna i Fimbria vittnar mångstämmigt om sinnlighet, lust och glädje i skapandet. Och visst tycker man om att vara i deras sällskap. Man känner sig välkomnad av all den välvilja, som bilder, färger och material utstrålar. Man skulle gärna sitta och handarbeta i deras närhet. Broderierna är vackrare och finare i kanten än det jag sett på perrongen vid Örnsköldsvik Norra. Men när dagen är slut är det ändå den hastigt hopkomna devisen i korsstygn, som fått mig att tänka och föra budskapet vidare till andra.

Text och foto: Margareta Klingberg

Länk till artikeln

Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.