Brita Weglin på Norrbottens museum

De senaste åren har varit horribla. Klimatkris, pandemi och nu Rysslands förskräckliga krig i Ukraina. Vi är många som söker framtidstro och förhållningssätt inför de dystra framtidsscenarier som utmålas om vi inte förmår sköta om planeten bättre.

Brita Weglin har liksom många övriga konstnärer arbetat vidare under pandemitiden. Hon har broderat, sömmat och sytt, klippt och fäst tankar och förhoppningar, ställt frågor och erbjudit eftertanke. Det livsviktiga som konsten och den fria kulturen erbjuder sina samhällen.

Vid första anblicken av utställning ”Annus Horribilis” på Norrbottens museum upplever jag ett sorl i rummet. De många verken, hängda längs väggarna med sina svarta bakgrunder i olika format och inramningar, får mig att tänka på en stor kör. Koristerna har släppt de rekommenderade avstånden och överröstar varandra i uppsjungningsövningar i väntan på körledaren. Inser så småningom att den rollen måste jag axla själv för att kunna uppfatta de olika stämmor de enskilda uttrycker sig med. Närapå sextio samsas i hallen och i den lilla, till hallen angränsande korridoren.

Vigulanta personer, naturväsen, fåglar, hundar, grodor och allehanda djur och andra, för kompositionen viktiga varelser, innehar huvudrollerna. Tänkvärda repliker och citat är ibland broderade som tillägg över de nötta infärgade bottentygerna. Broderandet är utfört i skira linjer eller tjocka uppbyggda anhopningar, i täta punkter och streck, även med större ytor där garn och stygn skiftar i olika riktningar och ger liv och lyster. De röda stygnen är speciellt viktiga. Varför den svarta kartongen som tjänstgör som passepartouts i distansramarna är viktiga, kan jag däremot inte räkna ut.

Jag tänker på koncentrerade scener där något avgörande är på väg att hända eller just har inträffat. Tillfällen när ett större i vardagen ger sig till känna och fryser tiden. Upplever också mytologiska hälsningar, minnen som silat sig genom tidens larm. Alla framställda i olika broderitekniker där nålen och garnet fått största möjliga frihet. Delar av nötta hemvävda linnedukar, handdukar, lakan, grafiska blad och akvareller tjänstgör som bakgrunder.

Brita Weglin, ”Rädsla”. ©Brita Weglin/Bildupphovsrätt 2022.

Titlarna är ofta sina alldeles egna poetiska strofer. Borde sjungas, tänker jag, eller läsas högt i kanon. Det började med en hostning, ”Ät inte fladdermus”, ”Försöker du skrämma mig?”, ”Voj voj denna världen …”, ”I den andra har vi ännu inte varit.” Pandemins rädslor, alltings varande och upphörande gör sig påminda i Britas intressanta bildvärld.

Brita Weglins mångåriga erfarenheter finns stungna i broderiet med stor tillit och schwung, i mörkaste allvar och med ljusa fyndigheter väldigt nära gapskrattet. Teknikmässigt ligger tryckplåten och syror långt från tyget och tråden. Men det djupt universella som syr ihop oss som världsmedborgare pulserar i motivvärlden. Där är uttrycket och beröring det viktigaste, det som gör konsten till konst.

På hemresan, från den skitiga snön i staden till inlandets än så länge vita landskap, följer Britas verk med över kalhyggen och släta åkrar. Bland andra har den avlånga kompositionen ”I ruinerna efter människosläkte” , etsat sig fast på näthinnan. På radion rapporterar nyheterna om fortsatta bombningar av civila, kvinnor och barn i Ukraina. Och om farhågorna att Putin planerar för kemiska stridsmedel.

Människosläktet behöver sannerligen ägna mer av sin dyrbara tid och energi till kulturen och planetens fortlevnad!

Text: Eva Stina Sandling
Foto: Gunnar Fogelvik

Volym 2022-03-24

Länk till artikel

Eva Stina Sandling, konstnär, arbetar med blandtekniker, bosatt i Porsi, Jokkmokks kommun. Utbildning: Konstfack, Skapande Svenska A och B, Kreativt Skrivande C, Luleå Universitet, Att bilderboksberätta 30 hp, HDK Valand, Göteborgs universitet. Utgivna böcker på förlag: Älven, Ordfirman, Ira lyssnar - Ira gulldal - Ira guldala, Tornedalica, Kälda och älgen, samarbete med Regine Nordström, Kabusa.