Blånagla Artfest – konstfestivalen firar 10 år
2024-08-14 12:27
Den insomnade dansbanan i Orrviken utanför Husum vaknar varje sommar till liv när Blånagla Artfest förvandlar den vackra udden till en samlingsplats för konst. I år firar festivalen sitt 10-årsjubileum och 26 konstnärer har bidragit med verk som spänner från installationer och performance till dans och musik. Historien bakom evenemanget börjar 2012, när sulfatfabrikens ikoniska skorsten skulle rivas. Skorstenen, ett viktigt kulturhistoriskt landmärke, behövde bevaras, om än i en ny form. Det som började som en idé om ett fysiskt monument utvecklades till en årlig festival, där samtida konst möter det liv och den historia som präglat området.
I skogsdungen mellan dansladan och stranden går en svartklädd Håkan Bring Huczkowskis och hänger upp vita lakan mellan träden i sitt performance "Jag går och hänger tvätt". Arbetet sker långsamt och metodiskt. När allt tvätt är hängd plockar han ned den igen och börjar om. Detta evighetsarbete, som pågår i tre timmar, är en poetisk påminnelse om det dagliga slitet i en arbetarfamilj. Det tillför också ytterligare en dimension som fond till det som sker nedanför, på stranden.
Här utför Elin Kristofersson, med en hög drivved som danspartner, sitt verk ”Drifted – about carrying”. Dansen, styrd av träets tyngd och balanspunkter, blir en metafor för livet och de villkor man har att anpassa sig efter. Kristofersson säger att tystnaden är en viktig utgångspunkt för hennes skapande, och trots att det inte finns någon musik, är upplevelsen allt annat än tyst. Vågornas rytm och uppläsningen av Sven Teglunds "Ensamheten värst" — baserat på hans mammas dagboksanteckningar — förstärker den meditativa stämningen. På bestämda klockslag hörs också tonerna från Henning Ulléns komposition "Ceasefire". Avsiktligt eller ej, flätas dessa fyra separata verk samman och förstärker en känsla av en tid som lösts upp. Allt pågår här och nu.
I dansladan pågår samtidigt en annan dans. Anna Källblads nya danssolo ”Unna för unna” framförs av Conny Jansson, som även medverkade i originaluppsättningen av dansoperan ”Blånagla” från 2014, ur vilken festivalen tog sitt avstamp. Genom dansarens rörelser förmedlas berättelsen om arbetet och livet i fabriken, dess umbäranden, slit och arbetets monotoni.
Livets bördor och vedermödor löper som en röd tråd genom flera av festivalens verk, och Jenny Vinterqvists performance "Att bära ett liv" är inget undantag. Genom en kombination av film, ljud, målningar och rekvisita skildrar hon processen att förflytta ett stycke liv från en plats till en annan. Detta liv är en sammanhållen jordlott på 70 kilo, som hon varsamt ”förlöst” och burit uppför ett berg. Arbetet, som sträcker sig över flera dagar, kräver både fysisk och mental uthållighet. Bara vandringen upp på berget, en sträcka på 219 meter, tar åtta timmar. Projektet utvecklades under processens gång, påverkat av både oförutsedda fysiska utmaningar och de samtal hon förde med människor som besökte henne. Genom sin performance fångar Vinterqvist essensen av att bära inte bara fysiska bördor, utan också minnen och liv.
I dansladans tak svävar en isärplockad vävstol. På golvet under ligger trasmattor, vävda av de rester av massafiltar som hushållen kring fabriken tog vara på för att värma golv och sängar med. De är en del av Helena Byströms, festivalens initiativtagare och projektledare, installation ”Allt som kom från fabriken var kvalitet”.
Utanför dansladan, som nog bär många minnen av fest, glädje, slagsmål och fylla, står en trappa med tre steg som leder ut i tomma intet. Bakom trappan hänger ett äppelträd, uppslitet med rötterna, men fortfarande fullt av frukt. Installationens titel, "Utgång lika med hemgång", är en välkänd fras för alla som besökt folkparker. Verket, skapat av Nina Svensson och Jonas Kjellgren, leker genom sina omöjliga mått med de ofrivilliga luftsteg och den obalans som en lång kväll på dansbanan kan medföra.
Äppelträdet, med sina blottade rötter, förstärker en känsla av oro och sårbarhet. Konstnärsduon utnyttjar medvetet det faktum att äpplet är en belastad symbol inom konsten och ställer frågor om konstens förmåga att förmedla mening och om ambitioner som kanske inte alltid når fram — precis som trappan som inte leder någonstans, eller äppelträdet som, utan sina rötter, kommer att förlora sitt fäste.
Liknande teman berörs i Mattias Anderssons ofärdiga mantel, ett verk bestående av funna handskar och vantar. Under sin performance, ett improviserat samtal med publiken, berättar han om sin skapandeprocess och de utmaningar han mött. Verket, som han arbetar med på plats, växer sakta fram och blir ett monument över de förlorade föremålens liv och funktion, och en påminnelse om den ständiga kampen för att hålla ihop tillvaron. Och konsten.
Blånagla Artfest, som pågick under två dagar första helgen i augusti, rymde mycket mer än jag här har kunnat beskriva. Många andra performances, ljudinstallationer, musik, bildkonst, skulpturer, satir, film och workshops tar plats och gör varje år Blånagla till mycket mer än ett monument och hyllning till det förflutna. Här skapas utrymme och möjlighet för en levande dialog med nuet, där konstnärliga uttryck utmanar våra föreställningar om konst, könsroller och vår relation till arbetet. Festivalkonceptet gör dessutom att verken inte bara står för sig själva, utan också samspelar och förstärker varandra, på oväntade och underfundiga sätt.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2024-08-14
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.