Birgitta Burling och Tomas Colbengtson – Två temperament i en utställning
2024-02-09 13:43
Gaaltije, Östersund
Redan i dörren märker jag att det är vitt skilda temperament som fyller rummet. Ena långsidan är täckt av Birgitta Burlings luftiga måleri direkt på väggen och på stora papper. Koloritens bredd spänner över hela paletten och ger därför ett synnerligen färgstarkt intryck. På motstående sidor finns Tomas Colbengtsons konstverk, bestående av screentryckta plåtar och glasobjekt. Det är inte bara materialen, utan även färgernas stramhet, som förstärker känslan av att tiden etsat sig fast i snö och is. Om jag skulle beskriva de olika temperamenten så som de upplevs här, är Burling luften medan Colbengtson har den frusna jorden som sitt element.
I samband med nybyggnationen av Östersunds kommunhus har konstnärerna Birgitta Burling och Tomas Colbengtson fått gestaltningsuppdrag. De har skapat nya, platsspecifika konstverk och på Gaaltije visas skisserna och inspirationen från det arbetet, men även några fristående verk.
Birgitta Burling är född i Mojärv, Norrbotten. Hon är utbildad vid Konsthögskolan i Stockholm, där hon också har sin konstnärliga verksamhet. Burling jobbar både med skulptur och måleri. Det vi får ta del av i Östersund är hennes måleri som breder ut sig i stora färgsjok med breda penseldrag. Det är oblygt, färgrikt och dynamiskt. Här möts vi av hjortronmyrens mustiga färgskala, som doftar, lever och andas. Hon vill dela med sig av smaken av hjortron, och visst kan man ana bärens sötma och syra i akvarellerna och de stora färgskisserna. På väggen snirklar sig den vilda marmoreringen inspirerad av jämtskåp, i stora mjuka bågar.
Det finns en direkthet i Burlings måleri, som är befriande men som säkert också kan uppfattas som smått provocerande, i alla fall när det gäller oljemålningen ”Vårkolten”. Den är ungefär lika stor som en A4, men betingar en avsevärd summa. En betraktare skulle kunna hävda att den bara består av några ditslängda färgkluttar. Enkelheten är häpnadsväckande. Först när jag får syn på en liknande, men mycket större målning på Burlings webbplats, förstår jag att det här måleriet är vitalare än vad som framgår i det lilla formatet på Gaaltije.
För mig är Burling en ny bekantskap, medan Tomas Colbengtson tillhör den namnkunniga kretsen av konstnärer, såsom Anders Sunna och Britta Marakatt-Labba. På Gaaltije visar Colbengtson verk som vi väl känner igen vid det här laget. Det är gamla fotografier på människor och landskap som läggs om vartannat tillsammans med mönster och symboler. Ur skuggorna och det vita ljuset träder minnen fram från det fördolda. Trots metallens och glasets hårda, kalla ytor kan man förnimma människorna och deras röster, hur de vill berätta något för oss, vi som inte bär deras ögon och historia.
Den här bildvärlden är som sagt bekant och det är därför uppfriskande att ta del av den nya gestaltningen på kommunhuset. Här förenas nya bildvärldar med de gamla. Redan i entrén möts besökaren av Colbengtsons konst. Det stora dörrpartiet av glas har ett motiv som bygger på mönstret som bildats på bottnen av en torrlagd sjö. I motivet framträder också människogestalter. Det är just detta som tydligt markerar att det är konst, inte dekor.
Varje person som går in och ut ur byggnaden kan inte undgå konsten. Det är smått genialiskt att låta konsten på det här sättet bli en del av kommuninvånarnas vardag. Colbengtsons gestaltning återfinns på flera glaspartier inne i huset och Burlings verk ”Hjortronen har knutit sig” täcker en 63 kvadratmeter stor väggyta. Den annars så neutrala och metallgrå byggnaden med sina aktivitetsbaserade kontor får genom konstens närvaro en välbehövlig mänsklig dimension.
Text och foto: Maria Ahlström
Volym 2024-02-09
Maria Ahlström är kulturvetare och konstnär, utbildad vid Umeå Universitet och Konstfack. Sedan hösten 2023 är hon verksamhetsledare på Härke Konstcentrum, Frösön. På övrig tid ägnar hon sig åt skrivande, framför allt lyrik. Senaste examen är en BFA i litterär gestaltning vid Linnéuniversitetet. Se vidare på Maria Ahlströms webbsida, Krumbukt.