Avbruten och nedbruten (och min längtan till Finland)

Bland Anna Erlandssons bilder och skulpturer möts jag av ett myller av information. Var för sig är varje bild en innehållsrik berättelse som efter en stunds betraktande visar på kopplingar till andra verk i utställningen. Sammanhang går kors och tvärs. Det blir lite lätt rörigt, de viktiga detaljerna för att skapa en helhet är många och ofta små. Här finns flera parallella historier, några med viktiga samband som inte är direkt självklara men nödvändiga för att få det begripligt. Det blir lite som att lägga ett pussel med tusentals bitar, det tar tid.
Djur återkommer och figurerar i olika sammanhang i bilderna. Giraffer, fåglar, fåglar som liknar giraffer och tvärtom. Ibland sticker de ut ur hål som blommor ur vaser med former som påminner om gipsbandage. Några är pyttesmå och försöker ta sig upp på människohuvuden med hjälp av stegar, stolar och av varandra. Målet verkar vara att komma till en högsta punkt, men fåglarna ser inte ut att kunna flyga. Väl där uppe, med stora näbbar och tunga kroppar, vaktar de sina ägg lagda i bon.

Efter en stunds svävande med blicken fram och tillbaka bland verken landar jag i den Karelska skogen som fascinerar. Höga raka stammar står tätt i snö. Djur som blundande står omslingrade runt, uppsträckta längs och lutade mot de svartstreckade träden. Fåglar, giraffer, björkstammar. Vad som är vad här, är till en början svårt att avgöra. Allt håller på att smälta samman.

I bilden bredvid får jag en känsla av att konstnären tagit plats i vart och ett av de fabelliknande djuren på hög höjd i björkarna. Och på så sätt, från olika vinklar kan se sig själv åka skidor långt där nere på marken. Djuren är bedrövade. Avvaktande, med halvslutna eller stängda ögon, inväntar de händelsen de redan vet ska komma, armbrottet, avbrottet. Den olycka som för Anna Erlandsson efteråt resulterade i arbetet med att en aning mödosamt, med en vänsterhand som kanske inte alltid ville lyda helt, teckna av sig besvikelsen över att inte kunna fullfölja den långa, sedan flera år tillbaka planerade, skidturen. Det är känslosamt och mycket längtan sitter i de här tecknade linjerna.

Anna Erlandsson, Starvår - Starwar, screentryck.
Bilden är beskuren. ©Anna Erlandsson/Bildupphovsrätt 2020.

Här finns också en underton av humor men som kanske bäst kommer fram i de screentryck och skulpturer som är med i utställningen. Här mixas samhällskritik, humor och bearbetningen av den avbrutna skidturen. I en av betongnovellerna, som konstnären kallar sina skulpturer, med titeln Catwalk, sitter porslinshundar fastsatta i betong dreglande och tittar på en liten katt placerad på en bit av en skida som blivit scenen för catwalken.
Konstnärens sätt att arbeta med förklarande texter på och i de här verken, ger inte en fingervisning till, utan mer direkt svar på, eventuella funderingar. Jag blir osäker på om det är nödvändigt, som till exempel i Yoga för klimatförnekare där en docka med ändan i vädret, har fötter och huvud nedstuckna djupt i den jord där endast en taggig kaktus växer.
Samtidigt känns det befriande att få sig ett skratt då det uppenbara uppenbaras så direkt.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2020-05-15

Länk till artikel

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida