”Åtta grader/ samtida konst om skogen”
2024-04-18 17:20
Bildmuseet, Umeå
I växthuseffektens tidsålder innebär ”åtta grader” en drastisk klimatskillnad. Så lyder titeln på den dikt av Jörgen Stenberg, som Bildmuseet lånat för en utställning med samtidskonst om skog. Från erfarenheter inom Malå sameby vet renskötaren Stenberg vad denna temperaturskillnad innebär för skogsbetande renar. Den utgör skillnaden mellan ekonomiskt gallrad skog och uppvuxen gammal granskog där renarna hittar föda och skydd om sommaren. I den glesa och varmare produktionsskogen dör de. Med ljudverket ”Samklang” är Stenberg en betydelsefull röst i utställningen.
Att uttrycka sin längtan till skogen är inte ovanligt bland svenskar. Det sägs som om ”skog” vore en konstant man kan lita på och referera till. Ändå är begreppet både svårdefinierat och högst instabilt. Förändringen till svårgenomträngliga vidder av ris kan ske hastigt och oförutsägbart. Att leva invid en skog man saknar inflytande över kan innebära att utsättas för närgångna ingrepp man inte kan värja sig emot. Svenskens kärlek till skogen tycks än så länge bestå. De flesta av oss trivs här på taigan, nöjda med att dela livsvillkor med övriga organismer i det barrskogsbälte som sträcker sig över kontinenterna på norra halvklotet. Utställningen på Bildmuseet tjänar därför de vitt skilda behoven att reflektera vanmakt, rovgirighet och skräck så väl som trygghet, skönhetsupplevelser och andlighet.
Den hävdvunna svenska allemansrätten gör att vi sällan behöver tänka på vem som äger den skog där vi rör oss. Det framstår därför som ovanligt öppenhjärtigt när konstnären Lena Ylipää tillkännager sitt skogsinnehav och redovisar att hon genom arv blivit ägare och förvaltare till sin barndoms utflykts- och bärskog. Med en omsorgsfull konturteckning och textslingor reflekterar hon över sitt dilemma och gestaltar sin ambivalens. Ägandet ger henne viss makt men hon ifrågasätter sin rätt att över tid bestämma över träden. De är individer vars livscykler vida överskrider människans. När ett vindkraftföretag visar intresse för att exploatera området hon äger tillsammans med sin syster väcker det vrede och raseri. Hon sörjer över att behöva uppleva ”den gröna omställningen” som ett hot.
Nyare fotokonst kan ha en snygg finish, som gör att bilder riskerar att tolkas som idealisering av förhållanden, som de egentligen ifrågasätter. Den kanadensiske fotografen och Hasselbladspristagaren Jeff Wall diskuterar i en text huruvida en estetiskt tilltalande bild ändå kan förmedla kritik och krav på förändring. Hans attityd är tillåtande. I serien ”Gestaltad natur” redovisar Norrakollektivet besök i skog, som utsatts både för naturvårdande insatser och för ingrepp i syfte att öka avkastningen. Kontrasten mellan fotografiernas oklanderliga kvalité och den ibland risiga skogen är säkert medveten. Men det krävs en hel del skoglig insikt för att tyda bilderna fullt ut. Sammantaget visar de att någon opåverkad skog knappt finns längre, att naturen sällan är så naturlig som vi vill tro och att även naturvårdsprojekt styr skogens utseende i viss riktning. Jag är en sådan som alltid frågar ”var” när det talas om platser och hade velat veta mer om den skog som skildras. De avbildade platserna ser ut att ligga inom räckhåll för den som vill fullfölja konstnärernas kritiska granskning av onaturlig natur.
Uriel Orlow iscensätter kolonial rovdrift i installationen “Reading Wood (Backwards)”. Ett foto från ett bibliotek i Lissabon är centralt. Prover från 10 000 träd har underordnats människans vilja till klassificering och konsumtion av träråvara. En diskret ljudslinga förklarar att det gäller tidigare portugisiska kolonier i Angola och Mocambique. Fullskaliga trädprover och foton av tropiska träd exponeras. Jag lyckas lista mig till att det gäller Daniellia Oliveri, ett afrikanskt träd av ärtsläktet, som trivs på savannen och avverkas både till timmer och för sina medicinska egenskaper. Presentationen skulle kunna tolkas som marknadsföring av trävaror. I den här kontexten förstår vi att det gäller exploatering av natur som bör värnas.
Även Toms Kokins åskådliggör skogsindustrins koloniala anspråk. Med projektet ”Sveriges virkesimperium” vänder han den kritiska blicken mot den nutida svenska skogsnäringen och dess skogsinnehav i hans hemland Lettland. Kokins har uppfunnit ett eget sätt att visa detta och redovisar sina omfattande undersökningar i en stor kartbild med infällda markeringar och vackra små bilder. Men skenet bedrar. Man förstår att övergiven jordbruksmark, som växt igen under Sovjets regim, nu förser svenska pappersbruk med massaved från björk och asp. Vi inser snabbt att den svenska skogsindustrin har skapat ett nutida imperium i österled, som med sin utsträckning påminner om den svenska stormaktstidens maktutövning på 1600-talet.
Den verkligt brutala skildringen av kolonialismens verkningar förmedlas av Elia Nurvista, som är verksam i Indonesien. Med batik och keramik skildrar hon hur holländska exploatörer omvandlat det indonesiska landskapet till oljepalmsplantage. Här handlar det inte längre om skog eller natur. Exploateringen gäller inte bara ursprungsbefolkningen och den mark de tvingats lämna. Den gäller även den inhemska batiktekniken, som holländarna förde med sig till Afrika och som nådde oss i Västerlandet som en kul hobby mot 50-talets slut. Nurvista återtar den rättmätiga makten över detta medium i en detaljrik och obönhörlig historiemålning i fyra monumentala våder.
Gerd Aurell och Micael Norberg har ställt fram en inbjudande kökssoffa inför filmverket ”Tankar i hatten”. Man bänkar sig och tar del av en feelgood-historia, som till lika delar handlar om den norrbottniska inventeraren och musikern Magnus Sjögrens långvariga kärleksförhållande med skogen och relationen till en kvinna han oväntat lärde känna där. Sjögren berättar, spelar dragspel och för oss till platser han tillmäter betydelse. Bland annat till den nordliga orkidén nornans växtplats. Sittande på en låga i en tallskog utbrister han ”Så här ser riktig skog ut”.
Känslan att omslutas av skog infinner sig, om inte förr, i Matti Aikios videoinstallation ”Peurakaira”, som är namnet på en gammal skog i finska Sápmi. Här har renskötande samer med stöd av advokater och skogsaktivister lyckats avstyra det statliga skogsbolaget Metsähallitus avverkningsplaner. Omgiven av projektioner mot tre väggar befinner vi oss mitt i skogen. En text ger all information man kan fråga efter. Men det är ändå närkontakten med skogens gamla stammar, som överväldigar och övertygar. Sittande i markhöjd bland mossa och lavar är man både på exkursion och på utflykt!
I Umeå finns mycken kunskap om skog, dess näringar, ekologi och historia. Ett tydligt budskap som utgått härifrån på senare år gäller skogens värde som kolsänka. Att låta växande skog stå kvar och binda koldioxid skulle kunna vara ett starkt bidrag till den snabba omställning, som krävs för att halvera utsläppen av växthusgaser till 2030. I installationen från Peurakaira sägs att dess vidsträckta gammelskog och myrmarker kan tjäna som livräddare både för andra arter och för klimatet. Det är ett perspektiv som kunde innebära lösningen på vad flera konstnärer problematiserar. Utan att avverkas och konsumeras skulle skogen göra global klimatnytta, naturen skulle befrias från ekologisk minnesförlust, få tid att återhämta sig, bli en plats för renars bete och människans rekreation, kanske också vara den heliga plats Jörgen Stenberg önskar sig i ljudverket ”Samklang”.
”Åtta grader” är en kunskapsmättad utställning med globala vyer. Flera av konstnärerna arbetar i nära anslutning till forskning eller forskar själva. ”Show, don´t tell” är en devis som tillämpas inom konsten. Att ställa öppna frågor är en dygd. Att skriva publiken något på näsan anses mindre fint. Utställningen vill sannolikt inte vara illustrerad vetenskap. Men den ställer krav på betraktaren och förutsätter att man läser de tillhörande texthäftena för att den ska bli fullt tillgänglig. Man kan också bortse från all information och se utställningen som ren njutning eller utsätta sig för de ljud- och synintryck och de impulser som uppstår. Kanske leder det till att man letar rätt på den norna som blommar tidigt på kalkrik mark i gammal granskog.
Text: Margareta Klingberg
Foto: Margareta Klingberg, Mikael Lundgren
Volym 2024-04-18
Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.