Att bära sin börda – en utställning med Elme Ämting Selja

I de två utställningsrummen är det stilla, tyst och påminner om museer där föremål lagts i formalin och bevarats för framtida studier. På podier står glasbehållare, där olika huvudformer placerats, en och en eller två tillsammans, i nattsvart vätska. Sammanbitna gestalter med ögonen slutna, oförmögna till handling väntar de ut det svarta som sjunker undan precis innan de hunnit drunkna i allt det mörka.

På andra podier finns figurer utan glasbehållare. I verket ”Oi aprósopoi” (Den ansiktslösa), står två figurer med ryggarna mot varandra där den ena figuren har ansiktet halvvägs in i väggen. Den andra börjar ihopsjunken tappa formen, som när man minns en person men vars utseende inte längre går att få en inre tydlig bild av och till slut helt bleknar bort. Relationer och personer faller sönder. I ett annat verk ”Líthi” (Glömskan), har figuren fått övre delen av huvudformen borttagen. Huvudets inre har naket lämnats vidöppet att se rakt in i, men där är tomt, allt som syns är en slät vit yta.

Elme Ämting Seljas utställning har titeln ”Melas chole”, (melankoli), och verken blir ett utlämnande, ett materialiserande av människans skiftande själsliga tillstånd. Kanske har formerna skalats ner mot ett dockhuvuds storlek för att arbetsprocessen emotionellt ska bli hanterbart. Skickligt har konstnären bearbetat ytorna med en känslighet som ger rysningar. Det känns hudlöst, eller snarare som att huden vänts ut och in, det inre ligger utanpå och är sedan länge krackelerat. Stukade, illa medfarna, brända, sotiga och med utanpåliggande spår av söndervittrade nervtrådar och tillknycklade anletsdrag till det oigenkännliga, väcker de här verken känslor på djupet. 

Elme Ämting Selja, ”Melas chole 3” (Svart galla 3), skulptur.
Bilden är beskuren. 

Det är en till synes liten, lågmäld utställning men den är stark, och den växer. Undan för undan visar sig nya detaljer. Uttryck förändras beroende på var man som betraktare befinner sig i förhållande till verken och i vissa ögonblick blir de nästan levande. Det som kanske berör mig starkast är ett litet huvud som står tillsammans med andra huvuden på ett lågt podium vid ett av hörnen i det ena rummet. Verket ”Kalliérgeia” (Odlingen) blänker av kletig fukt och en mängd klibbiga kristaller har växt fast och täcker hela ansiktet. Det ger en obehaglig känsla och instinktivt drar jag hastigt handen över mitt eget ansikte.

Den känsla av svårmod som infinner sig lättas upp med ett av verken, ”Ta tría mikrá” (De tre små), som skiljer sig från de andra. Här har glasbehållaren vänts upp och ner, den nattsvarta vätskan är borta och uppe på glaset står tre figurer som påminner om marmorbyster. Här går det att förnimma en beslutsamhet om än vag, de fortsätter bära sin börda i den ständigt närvarande ensamhetens sällskap.

Döden, också den ständigt närvarande, här med verket ”Thanatós” (Döden). Strategiskt placerad strax utanför in- och utgången till utställningen blir det en påminnelse om att ingen kommer undan. Dödens ansikte har ersatts med bergkristaller, kanske i ett försök att med dess tillskrivna krafter mota döden i dörren, eller som symbol för den energi som lämnar oss när vi dör. Oavsett vilket vill jag tro att här börjar allt om igen och som ett själens kretslopp blir cirkeln sluten.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2021-04-13 

Länk till artikel

 

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida