Åsa Larsson

Hon gör inte mycket väsen av sig, konstnären Åsa Larsson, trots en imponerande meritlista. I bagaget har hon utställningar på Thielska galleriet, Sven-Harrys, Bonniers Konsthall med mera. Hon kommer från Skåne, är utbildad på Kungliga Konsthögskolan och bor och arbetar i Söråker, Medelpad sedan ett tiotal år tillbaka.
– Det var kärleken som förde mig hit, säger hon.
Utställningen på Galleri Sjögatan Sju består av 16 målningar i olja på duk eller pannå samt fyra blyertsteckningar. En av målningarna är i stort format, övriga bilder är mindre.

Åsa Larsson beskriver sig själv som stillebenmålare.
– Jag ställer upp föremål och målar av dem, säger hon. Jag väljer dem, eller de kommer till mig. Det är saker jag har hemma eller saker jag får.
Den stora målningen Pensel, renhorn, vissna blad från 2014 dominerar utställningsrummet. På den avbildas en mängd föremål uppställda på en överbelamrad, blänkande bordsyta. Här finns bland annat ett renkranium med horn, rosor, vissnade löv, vaser och en målarpensel med blå färg. Längre bak har tre porträtt monterats och målats av, som sällsamma bilder i bilden av två män och en kvinna. Det här är i högsta grad nature morte, regelrätt vanitas, ett stilleben om allts förgänglighet. För mig blir målningen också en kommentar till vår tids materialism. Alla prylar vi omger oss med. Allt onödigt. Allt skräp. Och alla bilder som dunkar sig in i våra synfält från film, tv, internet, reklam. Målningen blir som ett försök att skapa ordning i kaos, att rensa, att slippa drunkna i mängden av föremål genom att studera dem, gå i närkamp med dem och förinta dem genom att avbilda dem.

Åsa Larsson, Pensel, renhorn, vissna blad, 2014. Olja på duk. ©Åsa Larsson.

I sin tidigare produktion har Åsa Larsson gjort flera stora stilleben i samma stil som Pensel, renhorn, vissna blad. Efter den har någonting hänt. Konstnären har gått ner i format och talar med mindre bokstäver.
–Det kunde ta ett år att komponera bilden och att hitta den abstrakta rytmen mellan föremålen, det gick långsamt, säger Åsa Larsson.

Åsa Larsson ville få tid att måla mer och började arbeta i mindre format. Resultatet är mindre glammigt, mer finstilt, inte lika utmanande. De nyare, mindre målningarna är sparsmakade. De kan innehålla några få saker genomlysta av ett ljus som ibland är nära att utplåna dem. Vanitasmotivet finns även här, som en vissen blomma eller vissnade löv. Bilddjupet är genomgående grunt som om allt i bilden händer samtidigt, det som fångar uppmärksamheten är en blick eller en rörelse hos något av föremålen, en glasfisk som gapar eller ett leksaksdjurs ansiktsuttryck. Färgskalorna är ljusa och skira. Ofta finns en eller flera klart lysande pasteller med som blickfång. Åsa Larsson målar bara i dagsljus och strävar efter ett realistiskt återgivande av färgerna.

Några av de senaste bilderna är målade på pannå i stället för duk, eftersom konstnären vill att penseldragen ska framträda. Pannån suger inte åt sig färg på samma sätt som duken. Vissa föremål kommer igen i bild efter bild, till exempel den guldglänsande keruben med fiol och en glaskula som byter färg beroende på var den befinner sig. Annat som återkommer är stenar, leksaker och en figurin i kvinnogestalt.

Åsa Larsson har ställt ut i Sundsvall en gång tidigare, på Galleri Stadsbacken 2012.
Hon är även verksam som lärare i måleri på Ålsta folkhögskolas konstlinje som återuppstod hösten 2017.

Text och foto: Karin Kämsby

Fotnot: Ordet stilleben (en målning som föreställer livlösa föremål) är sammansatt av tyskans still (orörlig) och leben (liv), på franska nature morte (död natur).
Vanitas (latin för fåfänga) i konsten vill påminna om livets förgänglighet, tomhet och kan symboliseras av en dödskalle, en vissnad blomma eller något annat som är dött eller slocknar.

Volym 2018-11-13

Länk till artikel