2019 års Bror Marklund-stipendiat – om mellanrummet mellan kunskap och förståelse
2024-02-20 17:52
Joel Danielsson på Örnsköldsviks museum och konsthall
I det dagliga livet kan den uppmärksamme och närvarande uppleva förundran i det annars för givet tagna. Den uppmärksamme och närvarande ser det inte alla ser, tänker det inte alla tänker. Den som uppmärksammar nuet med sina sinnen märker att det finns något mer än tider att passa, mer än den framförvarande bilens baklyktor och blodstopp i fingrar vid bärande av veckans förnödenheter.
Det här är inte kåserier. Det är ett försök att beskriva vad Joel Danielssons konst kan göra med besökaren. Ett försök att få fatt i stämningar kopplade till Danielssons metod. I öppningssamtalet beskriver han hur idéerna är sprungna ur en pöl. En till synes vanlig vattenpöl (för den ouppmärksamme). Små löv ligger på ytan. Vattenytan som reflekterar den omgivande världen. Men vad som finns där under avslöjar inte pölens yta. Den kan vara bråddjup, vad vet vi? Egentligen. Ytan förblir det faktiska som med sin spegelbild av omgivningarna skapar portalen in i det okända. Det dunkla. Vad finns där, under ytan? Hur djup är en pöl?
Någon meter eller två in i utställningsrummet står en rundning av trä. En cirkel med len yta och väl sammanfogade skarvar. Den är så stor att en person kan träda igenom den (yttre diameter 186 centimeter) som om den vore en portal in till utställningen som konstnären titulerat ”Det dunkelt gjorda”. Utställningstiteln är en tänjning av orden från Esaias Tegnérs tal vid en magisterpromotion 1820, ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. I sin tur hämtad ur stycket ”Vad du ej klart kan säga, vet du ej; med tanken ordet föds på mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Den sanna vishet liknar diamanten, en stelnad droppe utav himlaljuset; ju renare, ju mera värd han skattas, ju mera lyser dagen ock igenom”. Ett stycke som i sin helhet är applicerbar på upplevelsen av Danielssons konstnärskap. Långsamt tar det form, färdigställt skimrar det diamantlikt. Cirkeln är tillverkad av trä återvunnet från lastpallar och skiljer sig tydligt från cirkeln med titeln ”Scrap Wood Portal Material”. Träkonstruktionen vilar på en metallfot, vilket ytterligare markerar skiljelinjen mellan portal och konsthallens fläckpatinerade trägolv. Genom portalen lyser två rosa trästockar upp rummet. Som gjorda för att sätta sig ner och se ut över utställningen. Eller bara vila, ta vara på nuet, på mellanrummet. En stock att sitta ner på.
I utställningens bakre del hänger tre stora målningar på var sin vägg. En färg på vardera som så pedagogiskt och finurligt presenteras med titlarna ”Titanium White Drops on Canvas”, ”Puddles of Paynes Grey on Concave Canvas” och ” Dark Violet Drops on Canvas”. Titlarna berättar om nyans och om vad det faktiskt är – droppar. Droppar av vattenspädd akrylfärg applicerade med pipett. Lager för lager har de fått torka, vattnet har dunstat och kvar är de pigment som bildar små runda färgformer. Varje droppe ungefär 3–4 millimeter bred, varje lager tar cirka tre timmar att göra, varje lager torkar under ett dygn. Av 50 lager droppar består bilderna. Att betrakta dropparna av titanvitt får mig att veta hur det känns att röra vid den, den är visuellt taktil, jag känner formen i mina fingrar.
På rummets kortvägg tronar den konkava målning som bildats från våta fläckar av färgen Paynes Grey. Dukens buktande skapar en nästintill illusorisk effekt – är även långsidorna i inåtböjd form? Jag går ner på knä för att få svar. Hela duken bågnar.
På motsatt kortvägg lutar en träsnidad vågformation mot väggen. ”Sleek Darkness on Nothern Pine” skimrar likt en stilla tjärn i månskenet. Ur norrländsk furu är formerna framtagna med slipmaskin. Topp, dal. Våg efter våg. Jag föreställer mig att processen är tidskrävande, noggrann och meditativ. Ovanpå formen har en blandning av grafitpulver, trälim och vatten skapat nyansen, för att sedan glättas till ett metallsken.
Jag tittar igenom verken på Danielssons hemsida och ser en video föreställande konstnären uppifrån på en vit yta. Skosulorna lämnar svarta avtryck, Danielsson moppar bort. Nya avtryck, nya drag med skurmoppen. Visslandes och bekymmerslöst fortsätter stegen komma på den vita ytan och konstnären tar bort dem, suddar. Jag hamnar i ett nästintill meditativt tillstånd under de 14 minuter som videon pågår. Melodin i visslandet är melankolisk men också lättsinnig, rörelserna likaså. Det känns som ett typexempel på Danielssons förhållningssätt till sitt skapande. Den ihållande och långsamma processen är oundviklig för betraktaren av verken att uppleva. Det sitter kvar, det uppmanar till ro, en stund av vila i mellanrummen.
Den amerikanska konstnären Agnes Martin (1912–2004) har sagt ”In music people accept pure emotion, in art they demand an explanation”, vilket beskriver att vi inte nödvändigtvis behöver förstå, vi behöver tillåta oss själva att stanna i mellanrummet mellan kunskap och förståelse. Vi måste våga vara där och bara känna.
Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren
Volym 2024-02-20
Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.