Österåsens historia

Under 1800-talet blev Lungtuberkulosen (tbc) den stora folksjukdomen i Sverige. Med industrialiseringen följde dåliga bostäder, trångboddhet, bristande hygien och näringsfattig mat, vilket ledde till att smittan fick fäste och lättare spreds vidare.

Under mitten av århundradet hade man i Tyskland lyckade försök med vilokurer på anstalt och olika upptäckter, som kvävgasbehandling och röntgenstrålning, gjordes fram till sekelskiftet. Kring sekelskiftet var dock tbc fortfarande orsaken till vart sjätte dödsfall i Sverige. Det var först vid upptäckten av antibiotika under mitten av 1900-talet som sjukdomen kunde stävjas.

Kung Oscar den II fick, vid  sitt 25-års jubileum som regent 1897, en nationalgåva av svenska folket. Konungen och drottning Sophia beslöt att använda denna gåva till att bekämpa tuberkulosen. I första hand skulle de så kallade jubileumssanatorierna uppföras och en kommitté tillsattes där drottning Sophia var en drivande kraft.

Jonas Modin, förvaltare vid Forse Bruk, var den som tog initiativet att föreslå Österåsplatån framför det jämtska alternativ som jubileumskommittén redan utsett. Allt efter ett kollegium i Östersund där det raljerats över styvsinta västernorrlänningar och avslutats med att påpeka att jubileumssantoriet skulle förläggas till Oxböleskogen vid Bispgården för ”det kan ni väl inte ta ifrån oss”. Modin lär ha svarat att ”han skulle ta sig en funderare på saken”.

Fredrik Lilljekvist, som restaurerat Gripsholms slott, utsågs till arkitekt. Man ville återskapa något av glansen från den svenska stormaktstiden under 1600-talet. Firman Jakobsson & Eriksson från Umeå anlitades som byggnadsentreprenör men många arbetare anställdes ur ortsbefolkningen.

Den totala kostnaden för byggnader, värme, vatten och avlopp, belysning, inventarier m.m. sammanställdes till 735 661 kronor och 36 öre. Den 2 augusti 1901 stod Kungliga Norrländska lungsotssanatoriet färdigt. Invigning förrättades av riksmarskalken friherre von Essen.

Det fanns några få  behandlingsformer som användes i början av sekelskiftet. Kvävgasbehandlingen var en, lungan pressades då samman för vila och läkning. Andra var att bränna bort sammanväxningar i lungan eller avlägsna revben. På sanatorieslang omvandlat till ”bränning” respektive ”revbening” eller vid allvarligare fall t o m ”staketrivning”. Dessa mer kirurgiska ingrepp varvades med mer eller mindre effektiva kurer. Tapotement exempelvis som kräver en extra förklaring ”ett skakande handgrepp som avsågs ha en upplivande verkan på vävnadselementen och nerverna.” Detta utövades intensivt i upp till 10 minuter.

Den gamla sanatoriebehandlingen bestod i en sträng och regelbunden regim med vila i horisontalläge, närande föda, promenader och massor av frisk luft. Det senare föranledde att fönstren i sjuksalarna skulle stå öppna dygnet runt, helst också året runt… Före detta patienter vittnar om hur vattnet frös i handkannorna och hur doktorerna måste ha vantar på händerna för att klara de iskalla dörrhandtagen vid ronderna. Men sanatorievistelsen innebar för många också en möjlighet till utbildning och intellektuell stimulans. Ett bra bibliotek, terapi, konserter och utflykter uppskattades.

Österåsen blev i många avseenden ett eget litet samhälle, självförsörjande genom vatten från Jan-Hans-bäcken, ångpannor som eldades med stenkol, stor köksträdgård och rymligt svinhus. Det fanns bland annat fast anställd snickare, kusk, trädgårdsmästare, baderskor, tvättföreståndare och sömmerska. Smittskräcken gjorde också att sanatoriet blev något isolerat, men byborna sökte sig upp till Åsen ibland, t ex när det var bioföreställning varannan vecka.

Födelsedagar och större helger firades ivrigt av dem som hade möjlighet, men det fanns även andra höjdpunkter under året. På Oscarsdagen blev det Oscarskabaré, surströmming – till sörlänningarnas stora förskräckelse – samt fackeltåg till Oscarsstenen. Vart fjärde år var det skottårsbal som sägs ha varit något alldeles extra. Sommarens karneval var en höjdpunkt, ett festtåg med utklädda figurer spatserade till krocketplanen där olika tablåer och andra programinslag framfördes. Fifflande och upptåg hörde också till, både oskyldiga och mer drastiska med den speciella galghumor som utvecklades på sanatorierna. Kanske inte alltid så lyckat när gamla patienter klädde ut sig i läkarrockar och ställde dystra prognoser på nyanlända, eller gömde sig under liklakan för att börja röra sig när båren bars iväg mot likboden.

Män och kvinnor bodde på olika avdelningar men givetvis knöts ändå många kontakter. ”Klövring” var sanatorieslang för dessa träffar som kunde vara av mycket skiftande art. Promenadklöver och Pratklöver hörde nog till de oskyldigaste varianterna. Längs promenadvägarna uppstod vissa sevärdheter, en del kvar än idag. Ett exempel är hårnålstallen där, enligt en förklaring, de patienter som orkat gå så långt gjorde en markering genom att sätta upp en hårnål. Karl-Johanmyrstacken, döpt efter vår första bernadottekung, lever kvar dock i mindre format.

Födelsedagar och större helger firades ivrigt av dem som hade möjlighet, men det fanns även andra höjdpunkter under året. På Oscarsdagen blev det Oscarskabaré, surströmming – till sörlänningarnas stora förskräckelse – samt fackeltåg till Oscarsstenen. Vart fjärde år var det skottårsbal som sägs ha varit något alldeles extra. Sommarens karneval var en höjdpunkt, ett festtåg med utklädda figurer spatserade till krocketplanen där olika tablåer och andra programinslag framfördes. Fifflande och upptåg hörde också till, både oskyldiga och mer drastiska med den speciella galghumor som utvecklades på sanatorierna. Kanske inte alltid så lyckat när gamla patienter klädde ut sig i läkarrockar och ställde dystra prognoser på nyanlända, eller gömde sig under liklakan för att börja röra sig när båren bars iväg mot likboden.

Män och kvinnor bodde på olika avdelningar men givetvis knöts ändå många kontakter. ”Klövring” var sanatorieslang för dessa träffar som kunde vara av mycket skiftande art. Promenadklöver och Pratklöver hörde nog till de oskyldigaste varianterna. Längs promenadvägarna uppstod vissa sevärdheter, en del kvar än idag. Ett exempel är hårnålstallen där, enligt en förklaring, de patienter som orkat gå så långt gjorde en markering genom att sätta upp en hårnål. Karl-Johanmyrstacken, döpt efter vår första bernadottekung, lever kvar dock i mindre format.

Under en tid var Österåsen konvalecenthem för allergiker, reumatiker och astmatiker, men öppnade 1982 som landets enda landstingsägda hälsohem. Detta har inneburit en icke farmakologisk behandling med tyngdpunkt på livsstilsfrågor som rör kost, fysisk aktivitet och stresshantering. Kultur och miljö är också viktiga delar i behandlingen.

Vi har en unik miljö som bas, ett kulturhistoriskt arv att förvalta. Verksamheten är tredelad. Basen utgörs av remitterade patienter. Andra delar av verksamheten är vecko- och weekendgäster (ej remiss) samt kurser och konferenser. Det unika med Österåsen är att under dryga 100 år bidragit till bot/bättring i, för den stora allmänheten, viktiga folkhälsofrågor. Det kan de 10 000-tals människor, som genom åren behandlats på Österåsen, vittna om.

Verksamheten har från tiden för öppnandet som Hälsohem utvecklats till ett kompetenscentrum för livsstilsförändringar.