I texten nedan skriver Carola Ankarborg, årets AIRY-stipendiat i arbetarlitteratur, om sin vistelse på Hola folkhögskola under oktober 2023.
Första morgonen jag vaknar upp på Hola folkhögskola är det frost och dimma. Det är den vackraste av alla morgnar under tiden jag är där. Jag vandrar ned mot Ångermanälven som ligger synlig från mitt fönster bara ett par hundra meter bort. Sjok av kanadagäss sveper över himlen och även ett par andra större fåglar jag förstår är svanar. (Jag kommer senare att se en hel åker med svanar!)
Innan jag kommer till Hola folkhögskola tänker jag att det kommer att bli svårt, detta att hålla sig skrivande. Men det blir inte svårt. Jag skriver nästan varje dag, inte så mycket som jag egentligen har möjlighet till, men ändå, något litet nästan varje dag. Det svåra är att det finns annat som också behöver bli gjort, uppdrag jag tagit på mig som jag borde börja med, men knappt alls börjar med, men som finns i huvudet och gnager och stör.
Innan jag kommer till Hola folkhögskola tänker jag att jag borde passa på att skriva nytt. Jag har en vag prosa-idé och några spretiga scenutkast med mig om en grupp arbetslösa. Som en reserv har jag också med mig mitt evighetsprojekt, ett diktmanus med ”vård-dikter”, som jag nu hållit på med i tio år. Jag tänker att om yta finns ska jag testa igen med strukturen, att få någon ordning på eländet. Och det visar sig finnas yta! Ett golv! Så mestadels blir bearbetning av evighetsprojektet. Det visar sig att jag behöver göra mer än hitta en struktur. Hela manuset blir plötsligt knådbart på ett frustrerande, men fascinerande, sätt.
Innan jag kommer till Hola folkhögskola tänker jag att jag ska läsa mycket. Jag tar med mig onödigt många böcker. Många tillhör prosa-projektet som jag alltså inte riktigt får fart på. Jag läser alldeles för lite och på skolan finns ett fint bibliotek.
Innan jag kommer till Hola folkhögskola tänker jag att det ju är bra att det finns cykel att låna, för en lär ju se sig om, cykla till samhället om inte annat för att handla ibland. Jag intresserar mig inte alls för samhället, eller att cykla, och får lyxig skjuts till matbutiken. Förresten ligger folkhögskolan i ett slags samhälle. Det finns stigar och promenader att gå så att det räcker. Många ödehus och fågelsträck som hela tiden drar över himlen. Alla ödehus och fåglar fascinerar mig oanständigt mycket. På mina promenader är pappa ofta med. Han tycker alltid att jag ska fotografera fåglarna så det blir många bilder på något suddigt som svävar förbi. Han påminner också om det där novellfröet där han själv figurerar så att jag bara måste ta fram det, och skriver in sig själv ännu mer. Tyvärr har han lika dåligt lokalsinne som jag så vi kommer inte alltid dit vi tror, men vi kommer alltid tillbaka hem.
När jag sista morgonen vaknar för att packa ihop finns ett diktmanus som särats till sviter, som fått en början och ett slut, som bearbetats ett varv men fått nya luckor att fylla, en blivande spretig novell, ett ännu spretigare prosaprojekt. Känslan är som väntat att jag borde hunnit mer, skrivit mer, men även på vistelse är jag förstås ingen annan än mig själv, en spretig en som inte kan hålla sig till ett projekt, en som är bättre på att peta än att låta orden flöda, en som kommer vilse trots karta men för det mesta ändå hittar hem.
Text: Carola Ankarborg, AIRY-stipendiat i litteratur, 2023.
