Lo Ragnar Lindström om sin stipendievistelse på Hola folkhögskola

Jag rättade mig efter behoven. Gick några mil. Skrev inte så många meningar. Tillät tvivlet att ta plats. Att man alltid glömmer det utimellan, att tvivlet är en årstid som kommer åter.
Jag tvivlade och återgick till rutinerna. Promenerade och vilade ögona, och tankarna, i landskap som är främmande och bekanta samtidigt. Neutral mark. Jag har inte tänkt något här förr. Det mesta är sig likt, förutom den dramatiska kuperingen och vissa växter jag inte sett förut. Som ormbunkar i skogen, det har jag nog aldrig sett norröver.
Jag lovande mig inget annat än att gå, och jag gick. Jag får lov att säga att jag är tillfreds, att jag har uträttat mitt ärende. Åka hit i blindo utan större åtaganden än att låta kroppen tugga i långa promenader. Med övertygelsen om att det fanns något att hitta här. Att ge sig hän i blindo och utan förhoppningar.
Det kräver sin tid att tvivla och inte springa därifrån. Jag lutar mig tillbaka och låter det omsluta mig. Är det såhär det är om man ska skapa?

Varje promenad har jag tänkt på att det här troligtvis är första och sista gången jag går efter just denna grusväg och ser just detta landskap. Varje promenad har jag gått åt ett nytt håll. Det finns inte mycket att greppa efter för en som vill försöka fånga allt viktigt. Konservera. Du kommer inte återvända, och det finns ingen nostalgi. Det är bara din promenad idag, med största sannolikhet blir det aldrig igen. Jag är ovan att sakna rötter, men det skänker en frihet. Förgängligheten blir väldigt okomplicerad.

Den sista kvällen har jag gjort mitt. Skrivit mina morgonsidor, gått min promenad, sköljt huvudet i omgivningen, ätit min middag och är i skick att packa ihop de värsta. Jag minns turnélivet. Stressen att leva i en resväska och aldrig bli trygg i bytet av hotellrum och städer. Det kändes själsligt öde på samma sätt när jag kom hit till Hola, men fem nätter har gjort mitt rum ofrämmande. Jag bestämmer att gå ner en sväng till älven, den sista svängen. Jag tar med datorn utifall att. Jag kan inte lämna den på rummet, för då är jag körd om lusten skulle komma. Men om jag tar med den är det som att skrivandet fnissar och skyggar undan. Leker med mig. Hånar mig. 

Jag sitter vid älven och hundra och åter hundratals kanadagäss diskuterar sommaren med varandra en dryg kilometer bort. Nya skockar ansluter med jämna mellanrum. September känns för första gången som september, fleecen åker på. Jag har inte öppnat worddokumentet sen i juni. Torka, hårt arbete, stigande oro, desperation, strängheter. Som tillslut tagit slut. Gett upp. Slipp då. Slipp då! Och så skönt det varit. Åh, så skönt det att inte springa efter och försöka kalla in den. Släppa förhoppningen om att ens öppna datorn. Börja överväga om man överhuvudtaget orkar hålla på med skrivandet längre. Börja scrolla sig igenom Arbetsplatsbanken om kvällarna.

Jag sitter vid Ångermanälven med datorn framför mig och jag känner hur skrivandet börjar le snett när jag fäller upp laptopen. Och jag brinner av. Ner i worddokumentet smattrar en tillrättavisning, en tillsägelse. Om att den fått för mycket luft och att jag är jävligt less nu. En gräns finns och den är nådd, platsen den kräver och mästrandet över min tid. Jag gör det klart och tydligt att jag åkt på residens för att gå promenader, inte för att curla skrivandet. Att den kan sätta sig ned och känna sig nedslagen, nu när jag gjort sanning av den saken. Jag förlöste den inte mirakulöst nog på sista kvällen och skapade fantastisk konst. Det är inte ens kul att arbeta med dig länge. Det här handlade inte om dig, det här handlade om mig och mina promenader. Jag saknar dig och vi ska väl lösa det så småningom, men nu har det gått så långt att jag måste bita tillbaka för att bli hörd. Hör du mig nu? Det handlar inte om dig. Jag drämmer igen laptopskärmen och förbannar detta krångel för mig själv. Vet inte om skrivandet skäms eller flinar, har inte ögona åt det hållet. Sjunker tillbaka ner i älven och gässen. Mina korsade armar lugnar sig och tar stöd mot magen. För varje ny skock kanadagäss som flyger in kommer en svag, men tung, doft av fisk och dy. En doft av dåligt hav. Fingrarna är kalla och datorn fuktig av höstens första råa kväll.

Vi verkar som inte riktigt reda upp det här. Inte permanent i alla fall. Det här är den stökigaste relationen jag ägnar mig åt, min och skrivandets. Den saknar mänsklig ömhet. Den saknar kropp och gensvar. Det är jag och en entitet jag hittat på. Som ändå finns. Som ändå är en levande relation som jag är en del av, som jag står för en del i. Men inte är jag allt. Skrivandet är sin egen, det är aldrig bara jag som står för det vi hittar på. Så vem är du då? Och vad fan vill du mig.

Månader går och jag har lovat att skriva om min upplevelse på Hola. Det är dumt att lova skrivande när man har skrivkramp. Det faller i vald glömska. Jag grämer mig över det. Men nån gång så. När jag kom hem efter Hola följde en höst av uppbrott. Jag och skrivandet och detta stökiga och kärleksfulla. Det är som dumt att man alltid tänkt att man ska bli något. Att jag krävt skrivandet på försörjning och professionalitet. Det är lite grymt gjort. Mot någon som bara vill leka. Mot min egna leklust. Jag har alltid fått det att gå ihop. Vänt på kronorna och inväntat ett nästa uppdrag. Men jag har som blivit trött på det där. Jag tänker på att det finns människor som får en lön varje månad. Varje månad. Varje månad kan de lita till att samma summa kommer. De går till sina arbetsplatser med kollegor som är som vänner och kollegor som de stör sig på. Har tråkigt, har roligt, blir trötta. Varje månad.

Jag är utan riktning en bra stund den hösten. Det är plågsamt att inte veta. Men sen klarnar det som. Det brukar ju göra det. Det kommer man på först i efterhand. Jag har inte kul längre. Jag och skrivandet vandrar ut och in ur varandra. Vi är oense, rätt regelbundet. Och inkorgen är tom på förfrågningar. Jag ska nog sluta, tänker jag. Och jag slutar. Jag börjar kolla arbetsplastbanken dagligen, jag ansöker till och med. Inte för att arbetsgivare blir exalterade av outbildade poeter direkt, men jag försöker. Jag vänder mig mot något annat. Jag släpper det där nu. Och skrivandet kryper fram längs golvlisten. Ser min blick ned i datorn. Blir varse om kravlösheten. Att det inte hänger på den längre. Den blir leksugen. Jag överraskad. Jag dras med. Jag blir också leksugen. Vi öppnar dokumentet som vi startade i juni och övergav kort därefter. Det spelar ingen roll längre, det ska inte bli något. Vi skriver sidor tillsammans, utan tanke på vart vi ska. Utan planer, utan krav. Vi går tusen omvägar i en text tillsammans. Det växer. Jag vaknar med en längtan att sätta mig vid dokumentet. Jag gör morgonbestyren och sen sätter jag mig. Vi spenderar timmar ihop, bara för skojs skull, och vi har faktiskt kul nu. Jag lovar att inte kräva att det ska bli något. Jag lovar att det ska få vara heligt. Det finns stipendier vi skulle kunna söka, det är skralt på kontona och oron vill att jag ska söka. Men jag har lovat. Och jag står vid mitt ord. Det här är bara vårt. Jag märker att skrivandet skyggar när jag börjar drömma, än värre planera. Det kommer inte naturligt att välja bort det. Men jag håller vad jag lovat. Det är så vackert, det som fått tunna rötter här. Att vi kan vara fria tillsammans. Inget ska jag kräva av dig. Tack för att du vill vara med mig. Jag väljer dig också. Efter promenaderna på Hola i förgänglighet slutade jag som poet. Sen började vi skriva prosa i hemlighet.

Texten är skriven av Lo Ragnar Lindström.

Norrländska litteratursällskapets webbplats (norrlitt.se)