”Markens minnen”
2024-05-08 10:45
Kerstin Strandberg på Apotekshuset
En kall och regnig aprildag i Sollefteå. Jag blickar upp på det krenelerade hörntornet som verkar vaka över den ödsliga gågatan. Det vackra gamla Apotekshuset som idag inrymmer konsthallen, känns tagen ur en saga. Ingen ogenomtränglig törnhäck har vuxit kring den ståtliga byggnaden, men med känslan av att stiga in i ett sovande palats beger jag mig uppför trappen. Tystnaden råder i det historiska huset.
När jag passerar den bruna dörröppningen, som leder in till de två färgstarka salarna i fil, där Kerstin Strandbergs utställning visas, slås jag av en känsla av tomhet. Jag inser snabbt att en vit skiljevägg som lämnats naken, placerad framför en redan utstickande pjäs – den brunglaserade kakelugnen – skapar ett visuellt hinder i mitten av rummen. Jag har tidigare haft funderingar över Apotekshusets utsmyckade lokaler men har hittills tyckt att konstnärerna som ställt ut här, alltid lyckats samspela med denna karaktärsfulla omgivning och att den tvärtom stärkt konstupplevelsen för betraktaren.
Utställningen ”Markens minnen” är en samling av fjorton två-och tredimensionella verk, som består av vävar, akvareller och objekt. Varierande material, form och utförande kombineras och traditionell hantverksteknik möter modernare uttryck i ett abstrakt bildspråk. Till synes inga konstnärliga tidsmarkörer, heller inga årgångar specificerade i verkförteckningen. Kanske för att stärka en viss tidlöshet i ett arbete, som enligt konstnären, vill påminna om tidens gång och naturens eviga cirkel.
I det högra hörnet av det ockratonade rummet, står verket ”Till skydd mot”. Cirkulationen kring de tre objekten presenterade på varsina vita podier, i en ojämn linje, är begränsad. Som på en scen, avancerar de abstrakta skulpturerna, komponerade av två eller tre sargade träbitar som bundits ihop med järntråd. Sammansättningen är virvlande, graciös, nästan feminin: en delikat korsettsnörning, en rytmisk nätknytning, en spirande trådkomposition. De slitna bitarna bär spår av ett annat liv: tatuerade siffror, märken, hårda tag. Som om havet slipat, vinden piskat, tiden fasonerat deras skepnad, dansar de urtida relikerna fram i tropp.
Delvis dold bakom den bastanta skiljeväggen, växer ett verk fram. En vitmålad skulptur, som nästan blir ett med sin omgivning, hängande från taket i en tunn ståltråd, bär den enkla titeln ”Form”. Den medelstora pjäsen verkar vara gjord av papper. Synliga spår av stygn längs sidorna berättar om monteringens historik. Utformningen är mjuk, nästan organisk, den känns lätt och flyktig, men vajern håller den stramt på plats. Den abstrakta tredimensionella konstruktionen, presenterad i ett hörn under en skarp belysning, skapar genom sin kurviga gestalt, effektfulla skuggor i varierande toner och skärpa. Efemära skepnader följande en eterisk silhuett, som i sin tur, bildar en intressant kontrast med verket ”Rotation”. En svart trasslig boll, som ett garnnystan, poserad på en vit piedestal i förstaplan, stärker känslan av en symboliskt laddad diskussion.
I det himmelsfärgarde rummet, dras jag till en mörk installation. Tre ramsvarta objekt placerade på varsina vita podier, bär titeln ”Process”. Materialet verkar vara trä, kanske näver, som täckts med matt färg. Verken påminner om olika sorters behållare förkolnade i en brand, som metaforer av skalbara stadier av en förstörelse. På väggen bakom, vid en lavendelblå kakelugn, hänger ”Till minne”, en vertikal väv i ett abstrakt mönster med inslag av mörka och ljusa toner, melerade med ockranyanser. Den dramatiska kompositionen med den bitvis råa varpen, som ett skållat skinn, den ojämna tråden, den oregelbundna formen, för mina tankar till löpelden som sprider sig snabbt och lämnar spår, som öppna sår, i de torra landskapen.
Framför mig väven ”Rader”. Ett smalt avlångt verk av ull och lin, med jordnära färger i horisontella lager, som ett geologiskt prov, ett historiskt minne av marken. Tiden, en grundläggande dimension i vår tillvaro och en av de mest gåtfulla formerna av mänsklig erfarenhet. Sedan industrialismens genombrott har begreppet tid mestadels betytt standardtid för västvärldens människor. Men är det tillräckligt idag för att förstå samtidens många tidsperspektiv? Långsiktiga klimatskeenden eller kortsiktiga datorprocesser utspelar sig i tidsskalor som inte på ett effektivt sätt kan gestaltas via klockor eller kalendrar, våra vardagliga verktyg för att förstå tid. Det menar Ann-Louise Sandahl som i sin forskning visar att konstnärliga uttryck kan bidra med ny förståelse genom att synliggöra tid på nya sätt och visualisera tidskonflikter, mellan kulturens och naturens tidsperspektiv 1.
Text och foto: Kerstin Paillard
1. ”Temporalitet i visuell kultur. Om samtidens heterokrona estetiker”, avhandling av Ann-Louise Sandahl, publicerad 8 september 2016 vid Humanistiska Fakulteten, Göteborg.
Volym 2024-05-08
Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.